Fråga 1997/98:1047 av Holger Gustafsson (kd) till statsrådet Ylva Johansson om reducerad utbildning för barn med begåvningshandikapp

den 27 augusti

Riksdagen har tydligt uttalat att alla barn skall ges lika förutsättningar att inhämta baskunskaper i grundskolan. Barn som har svårare att ta till sig kunskaper skall ges ökat stöd genom stödundervisning m.m. Skolan skall anpassa undervisningen till barnens olika mognads- och begåvningsnivåer.

Barn med större begåvningshandikapp omfattas inte av denna ambition. Det gäller t.ex. barn med Downs syndrom i träningsklass som får färre skoltimmar än barn i grundsärskoleklass. I träningsklassen är undervisningen maximerad till 7 020 timmar på 10 år, att jämföra med 7 400 timmar i grundsärskoleklass. Det är orimligt att barn med större behov erhåller mindre undervisning.

Enligt uppgift har Skolverket till regeringen påtalat denna orimlighet, men fått svar att av kostnads- och historiska skäl bör ingen förändring ske. Detta avslöjar en cynisk människosyn som outtalat säger att det inte är lönt att satsa utbildning på de barn som allra mest behöver vårt och skolans stöd. De hårt ansträngda föräldrarna glöms helt bort. Ett typiskt exempel på bristande etik.

Det maximerade timantalet borde enligt min mening ersättas med en gemensam bedömning, från fall till fall, mellan elevens lärare och föräldrar. Vid denna bedömning bör föräldrarnas mening väga tyngst. Kostnadsskäl får inte åberopas i ett välfärdssamhälle som det svenska mot dessa utsatta grupper.

Min fråga till statsrådet är därför:

Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att barn med begåvningshandikapp i skolan inte skall hindras av en maximerad timplan för att kompensera sitt handikapp?