Eva Goës har frågat mig om jag inom FN och EU avser verka för att en verklig fredsprocess kommer till stånd så att Israel förmås respektera ingångna avtal och bosättningspolitiken i Jerusalem får ett slut.
Jag delar Eva Goës oro över att fredsprocessen i Mellanöstern inte rör sig framåt. Eva Goës synes dock ha ställt sin fråga mot bakgrund av att hon felaktigt uppfattat att Palestinafrågan har hamnat i skymundan på regeringens utrikespolitiska dagordning. Eva Goës har inte uppmärksammat den omsorg regeringen ägnat Mellanösternpolitiken och dess kärnfråga - konflikten mellan israeler och palestinier. Låt mig bara nämna några få exempel - det omfattande svenska biståndet med dess stöd till ett demokratiskt palestinskt nationsbyggande, mitt tal i Uppsala den 19 november 1997 samt det tal statsrådet Pierre Schori höll i Ramallah inför det palestinska rådet den 27 januari 1998. Låt mig även citera regeringens deklaration vid årets utrikespolitiska debatt i riksdagen:
"Mellanöstern delar en lång gemensam historia och ett rikt kulturarv med Europa. Fred i regionen är ett gemensamt intresse. Regeringen är djupt oroad över att fredsprocessen har kört fast.
Israel har rätt till säkra och erkända gränser. Palestinierna har rätt att bilda en demokratisk stat och att uppnå ekonomisk säkerhet. En uppgörelse förutsätter att Israel drar sig tillbaka från Västbanken och Gaza i enlighet med folkrättens krav och parternas överenskommelser. Alla goda krafter i området och omvärlden måste samverka för att konfrontation skall ersättas med samverkan.
Israel måste upphöra med den folkrättsstridiga bosättningspolitiken och undanträngningen av palestinier från Jerusalem. Säkerhetssamarbetet måste vidmakthållas för att hindra terrordåd. Jerusalems ställning måste ingå i en allomfattande och rättvis fredsuppgörelse. Folkrätten och respekten för de mänskliga rättigheterna måste upprätthållas av båda parter."
Detta är inte tomma ord från regeringens sida utan det är en politik som omsätts i praktisk handling - såväl bilateralt som inom ramen för Sveriges medlemskap i EU och FN.
Det svenska medlemskapet i EU innebär en ny plattform för svenskt agerande genom unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Fredsprocessen i Mellanöstern är en central fråga för EU. Unionens Mellanösternpolitik - liksom den traditionella svenska politiken - bygger på folkrätten och innebär ett stöd till den förhandlingsprocess, som Israel och PLO inledde genom 1993 års principdeklaration. Just nu uppmanar ett enigt EU enträget Israel att acceptera det amerikanska förslag, som den palestinska myndigheten för sin del redan godtagit.
Vad gäller FN är regeringen angelägen att driva en politik som ger konkreta resultat. Det är med detta riktmärke regeringen agerar även i Mellanösternfrågan i FN. I generalförsamlingen har vi, tillsammans med övriga EU-länder, spelat en central roll i de beslut som fattats av det extra brådskande mötet med anledning av den israeliska bosättningspolitiken. Också i säkerhetsrådet har vi agerat mot bosättningspolitiken, bl.a. genom att förra året tillsammans med övriga EU-länder i rådet lägga fram ett resolutionsförslag, som dock tyvärr veterades.