Lars Stjernkvist har frågat mig om vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att underlätta bildandet av fler kreditinstitut, framför allt sådana som vill tillgodose behovet av lokalt förankrad verksamhet.
Låt mig först få säga att det inte är så dåligt ställt med antalet banker i Sverige även om fyra fem stycken är mycket stora. Inte heller är det så illa ställt med den lokala förankringen. Vi har i Sverige i dag ett tjugotal svenska bankaktiebolag, vilka tillsammans har fler än 2 000 kontor över hela landet. Vidare finns ett åttiotal (s.k. fristående) sparbanker som tillsammans bemannar över 300 kontor. Därutöver är ett femtontal utländska banker verksamma i Sverige genom filialetablering och lika många utländska banker har representationskontor i Sverige. Dessutom distribueras vissa banktjänster genom Postens kontorsnät.
Det är av stor vikt att vi i Sverige har en finansiell infrastruktur som kan betjäna näringsliv och hushåll, men också den offentliga sektorn, i hela landet. Detta är viktigt av många skäl, inte minst för att skapa förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Lika viktigt är att den finansiella sektorn kan fortsätta att utveckla ett konkurrenskraftigt tjänsteutbud. På dagens internationaliserade finansmarknad möter bankerna en hård - men nyttig - konkurrens från utländska institut, vilket gagnar kunderna som får större valfrihet och bättre service. Vi måste därför också acceptera att våra svenska banker försöker hitta samarbetspartner eller andra lösningar i syfte att stärka sin ställning. Därigenom kan vi behålla en stark svensk banksektor.
Även om vi har i huvudsak en effektiv och konkurrenspräglad banksektor kan man alltid önska sig förbättringar. Som ett led i sina effektivitetssträvanden tar bankerna hjälp av den nya tekniken. Kunderna sköter alltfler av sina bankkontakter via telefon eller Internet. Detta innebär betydande fördelar för många, t.ex. möjligheten att kunna nå banken dygnet runt utan att behöva förflytta sig. Man får emellertid också vara medveten om att denna utveckling innebär vissa problem. Alla kan nämligen inte väntas tillägna sig den nya tekniken lika snabbt. Dessutom finns det en del som av olika skäl föredrar att utföra sina bankaffärer över disk.
Vidare skall nämnas att flera av de nyetablerade bankerna anser sig motarbetade av de etablerade bankerna såvitt avser tillgången till betalningssystemen. Denna fråga måste dock i första hand hanteras av de konkurrensvårdande myndigheterna.
För att ytterligare stärka konkurrensen inom den finansiella sektorn har därför regeringen under innevarande mandatperiod genomfört en rad åtgärder med det primära syftet att stimulera nyetablering av finansiella företag.
Lagen om medlemsbanker trädde i kraft 1996. Den lagen gör det möjligt att bedriva bankverksamhet i ekonomisk förening, något som kanske faller sig naturligt just beträffande lokalt förankrad verksamhet. Hittills har två banker ansökt om bankoktroj med stöd av den nya lagen.
Från 1996 är det tillåtet att vara majoritetsägare i en bank utan att själv vara ett finansiellt företag. Tanken med denna reform är just att stimulera nyetablering på bankområdet. Samma år infördes utökade möjligheter att bedriva bankverksamhet genom ombud, till gagn för glesbygdens behov av banktjänster. Slutligen vill jag nämna en lagändring som gäller fr.o.m. i år och som innebär lättnader för riskkapitalbolag att bedriva utlåningsverksamhet utan krav på tillstånd.
Som jag tidigare sagt utsätts den finansiella sektorn för en hårdnande konkurrens. Mycket talar dock för att ett land som har en fungerande effektiv kapitalmarknad har ett bättre utgångsläge när det gäller kapitalförsörjningen än länder i avsaknad av en sådan. Detta gäller inte minst små och medelstora företag. Jag kommer därför i dagarna att föreslå att regeringen tillsätter en utredning som skall kartlägga den svenska finanssektorns villkor och ge förslag på åtgärder som kan förstärka dess konkurrenskraft.