den 18 augusti
Ulla Hoffmann har frågat mig om regeringen har för avsikt att vidta några åtgärder i form av t.ex. en utredning med anledning av den djupa kritik som framkommit mot försäkringsläkarnas funktion vid försäkringskassorna.
Försäkringsläkarens roll har diskuterats under senare år. Bl.a. har framförts från försäkrade att det är svårt att förstå hur en läkare kan uttala sig om deras sjukdom, symtom och arbetsförmåga utan att ha undersökt dem eller ens talat med dem. Regeringen ansåg mot den bakgrunden att försäkringsläkarens roll behövde tydliggöras och stärkas på ett sådant sätt att det klart framgår att denne är försäkringskassans expert och rådgivare i medicinska frågor som skall bedöma den försäkrades medicinska situation utifrån det medicinska underlag som försäkringskassan har tillgång till. Försäkringsläkaren skall inte heller själv undersöka eller behandla den försäkrade. Detta framgick bl.a. av den proposition (prop. 1994/95:147) som låg till grund för de förändringar om bättre beslutsunderlag som infördes fr.o.m. oktober 1995. Riksdagen biföll regeringens förslag om att försäkringsläkare även fortsättningsvis skall finnas och vara kassans expert och rådgivare i medicinska frågor.
I mars 1997 svarade jag på en interpellation (1996/97:193) av Görel Thurdin (c) där frågan var vad regeringen avsåg att vidta för åtgärder för att åstadkomma ett rättssäkert system för sjuka människor, som behöver samhällets hjälp.
Enligt lagen om allmän försäkring skall det hos den allmänna försäkringskassan finnas en eller flera försäkringsläkare, som förtroendeläkarna sedan oktober 1995 benämns. Dessa skall biträda kassan i frågor som kräver medicinsk sakkunskap samt verka för ett gott samarbete mellan kassan och de läkare som är verksamma inom dess område. Försäkringsläkaren är en av försäkringskassan anställd tjänsteman och omfattas således av de regler som gäller för sådana. Däremot står försäkringsläkaren i sin egenskap av försäkringsläkare inte under Socialstyrelsens tillsyn.
Hos försäkringskassan har försäkringsläkaren en rådgivande funktion i medicinska frågor. Försäkringsläkaren tar inte ställning i frågor om rätten till ersättning. Sådana beslut fattas av kassans handläggande tjänstemän eller av en socialförsäkringsnämnd. Försäkringsläkaren undersöker inte själv den försäkrade, utan den medicinska bedömningen grundar sig på den behandlande läkarens uppgifter i intyg och utlåtanden. På det sättet störs inte förhållandet mellan den försäkrade och dennes läkare och inte heller försvåras samarbetet mellan försäkringsläkaren och den behandlande läkaren. När det gäller enskilda rehabiliteringsärenden består försäkringsläkarens insats bl.a. i att hjälpa försäkringskassans tjänstemän med bedömningar av försäkrades möjligheter till rehabilitering och då också med att göra urval och prioriteringar. Det innebär att försäkringsläkarens medverkan är viktig i arbetet med att uppmärksamma de grupper som löper risk att bli långtidssjukskrivna. Det kan t.ex. gälla försäkrade som utför arbetsuppgifter som ofta orsakar sjukdom eller skada. Samarbete bör då ske med berörd företagshälsovård.
Försäkringsläkaren har även en viktig roll i kassans utåtriktade arbete genom att delta i information till och diskussioner med läkare och annan personal inom hälso- och sjukvården. En viktig uppgift för försäkringsläkaren är vidare att medverka i utbildningen av försäkringskassans tjänstemän och socialförsäkringsnämndernas ledamöter i medicinska frågor samt att medverka i försäkringskassornas utbildning av läkare i försäkringsmedicin.
Det finns i dag ca 25 000 behandlande läkare som sjukskriver patienter. Flera undersökningar har visat att olika läkare sjukskriver olika mycket. Skillnader har funnits både vad avser diagnoser, antalet sjukskrivningar, längden av sjukskrivningarna samt notering om arbetsuppgifter i läkarintygen. Läkarnas förmåga att bedöma den försäkrades arbetsförmåga varierar beroende på läkarens kunskaper om den försäkrades arbetsförhållanden och sociala situation i övrigt. Det finns samtidigt i dag ca 450 försäkringsläkare hos försäkringskassorna.
Jag vill i detta sammanhang även nämna att försäkringskassan har möjligheter att med stöd av gällande regler använda annan bedömning (s.k. medbedömning) än behandlande läkarens.
Försäkringskassan skall enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, när det kan anses nödvändigt för bedömningen av rätt till sjukpenning eller rehabiliteringsåtgärder, enligt nuvarande regler infordra utlåtande av viss läkare eller annan sakkunnig. I andra fall kan kassan begära att den försäkrade måste genomgå undersökning av en av kassan utvald läkare eller annan sakkunnig för att fortsättningsvis kunna få sjukpenning. Ovanstående kan t.ex. gälla vid tveksamhet om en viss diagnos, när läkarutlåtandet från den försäkrades behandlande läkare efter fyra veckor inte innehåller uppgift om behovet av rehabilitering, pågående och planerad behandling eller rehabiliteringsåtgärd, beräknad återstående sjukdomstid eller då försäkringskassan av något annat skäl anser att det medicinska underlaget är otillräckligt för att beslut skall kunna fattas i den aktuella ersättningsfrågan. En noggrann prövning av om medbedömning skall ske bör alltid göras i de fall det saknas en objektiv diagnos.
Regeringen har inte för avsikt att utreda det nuvarande systemet med försäkringsläkare vid landets försäkringskassor.