Nu står snart Högakustenprojektet färdigt. Vägen och de 35 broarna skär rakt genom områden klassade som riksintressen både för naturmiljö och kulturmiljö.
Men miljöarbetet har ytterligare åsidosatts. Det största exemplet på detta är den bullerdämpande beläggningen kring Norafjärden. Bindemedlet som är använt består av giftiga aminer. Medlets verksamhetstid är dessutom kort, tre till fem år, jämfört med standardmaterial som håller omkring åtta år. Beläggningen dämpar bara ljudet under det första året, därefter fylls hålrummen i beläggningen och bullernivån stiger till samma nivå som för vanlig asfalt. Inte går det heller att återvinna eller återanvända den bullerdämpande beläggningen till en rimlig kostnad, materialet måste deponeras på grund av aminerna och resten av bindemedlet.
Enligt substitutionsprincipen (utbytesprincipen) som är inskrivet i kemikalielagen så borde inte detta tillåtas. Principen innebär att miljöfarligare medel skall utbytas mot mindre miljöfarliga om det finns sådana. Risken för Hallandsåsskandalen hade givetvis varit betydligt mindre om substitutionsprincipen hade utnyttjas mer och regeringen kraftigare verkat för att låta den slå igenom i alla myndigheter och departement.
Min fråga till miljöministern är:
Vad avser miljöministerns göra för att låta substitutionsprincipen slå igenom i Högakustenprojektet i synnerhet och alla myndigheter och departement i allmänhet?