den 5 augusti
Yvonne Ruwaida har frågat hur jag avser att agera för att förbättra offentligheten i EU:s institutioner.
Låt mig först konstatera att offentligheten i EU:s institutioner är en fråga som Sverige har engagerat sig i alltsedan medlemsskapsförhandlingarna inleddes och att regeringen hela tiden har arbetat med att öka insynen i EU:s beslutsprocess och i institutionerna i allmänhet. Som exempel kan nämnas vårt framgångsrika arbete under regeringskonferensen, som resulterade i att det i Amsterdamfördraget togs in en bestämmelse om allmänhetens rätt till tillgång till Europaparlamentets, kommissionens och rådets handlingar. Sverige har också intervenerat på öppenhetsivrarnas sida i flera mål i EG-domstolen som rör rätten att ta del av handlingar hos olika EU-organ.
När det gäller åtgärder för offentligheten för handlingar från EU:s institutioner hos svenska myndigheter kan följande sägas. I samband med Sveriges anslutning till EU gjordes det en lättnad i utrikessekretessen, och regeringen lovade då att följa upp frågor om utrikessekretess och utvärdera tillämpningen av bestämmelsen om utrikessekretess (prop. 1994/95:112). En sådan uppföljning och utvärdering är nu på gång. Regeringen beslutade den 16 april i år att tillkalla en kommitté med uppgift att bl.a. ta sig an dessa uppgifter, vilket framgår av kommittédirektiven Offentlighetsprincipen och IT samt översyn av sekretesslagen m.m. (dir. 1998:32).
En av de allra viktigaste frågorna nu är hur Amsterdamfördragets bestämmelser om allmänhetens rätt att få del av handlingar skall genomföras. Enligt fördraget skall rådet, på förslag från kommissionen, anta allmänna principer och gränser för denna rätt. Inom Regeringskansliet pågår förberedelserna för hur Sverige skall agera för att rådet skall förmås att anta en så öppenhetsvänlig rättsakt som möjligt. Som ett led i dessa förberedelser ägde det fjärde "rundabordssamtalet" om EU och öppenheten rum i april i år. I dessa samtal, som Justitiedepartementet inbjuder till, deltar företrädare för medierna och organisationer i Sverige samt fristående debattörer, akademiker m.fl. Det senaste samtalet var mycket givande för planeringen av den fortsatta inriktningen på vårt arbete. I arbetet ingår att sprida de principer vi anser skall ingå som grundläggande i den kommande rättsakten. För detta ändamål har företrädare för Justitiedepartementet inlett kontakter med såväl tjänstemän som arbetar med frågorna i de olika EU-institutionerna som kolleger i andra medlemsstater. I en skrivelse till Konstitutionsutskottet i juni i år har jag närmare redogjort för den aktuella situationen och för min syn på hur de aktuella bestämmelserna i Amsterdamfördraget bör genomföras.
Under det nyligen avslutade brittiska ordförandeskapet diskuterades ett antal förslag till åtgärder för att förbättra medborgarnas möjligheter att få del av information från EU:s institutioner. Som exempel kan nämnas planer på att lägga ut ett register över rådsdokument på Internet och, när det gäller tredjepelarfrågor, att offentliggöra K4-kommitténs och andra arbetsgruppers kalendarier. Det förekommer numera ofta att omröstningsresultaten offentliggörs när det gäller beslut i rådet om utlämnande av dokument. Ett annat tecken på hur offentlighet alltmer uppfattas som huvudregel är domen i det nyligen avgjorda målet i förstainstansrätten som Svenska Journalistförbundet vann gentemot rådet.
Det sagda illustrerar att öppenheten har medvind i EU. Detta är inte någon slump. Hela tiden pågår det ett intensivt arbete från svensk sida i offentlighetsfrågorna. Det gäller i det dagliga arbetet, som bl.a. består i att driva den svenska inställningen i enskilda ärenden hos rådet om utlämnande av handlingar. Det gäller också i det mer övergripande arbetet med t.ex. den förestående rättsakten om offentlighet för institutionernas handlingar. Jag är övertygad om att det envetna arbete som bedrivits från svensk sida och med stöd av andra medlemsländer i dessa frågor har medfört en attitydförändring bland flera andra medlemsstater och inom EU-institutionerna. Det återstår fortfarande mycket arbete för att uppnå en offentlighetskultur som ligger på svensk nivå, men jag är övertygad om att EU:s institutioner är på rätt väg och att den inriktning vi valt för vårt arbete är den rätta.