För tolv år sedan kommer en ung man tillsammans med sin bror och ytterligare en kamrat till Sverige som flyktingar. De lär sig svenska, utbildar sig och får arbete. Två av männen söker och beviljas svenskt medborgarskap. Den tredje personen ansöker om medborgarskap några år senare. Han får avslag på sin ansökan.
Ärendet överklagas. För att styrka sin identitet hänvisar han förutom till flera identifikationshandlingar även till sin bror, som han flydde till Sverige tillsammans med. Utlänningsnämnden avslår överklagandet med hänvisning till att broderns identitet inte skulle ha godkänts med dagens praxis. Därför anses han inte trovärdig när han nu används som referens. Broderns identitetshandlingar godkändes då han sökte om svenskt medborgarskap. Han är svensk medborgare sedan fem år.
Enligt mitt sätt att se det är detta en urholkning av rättssäkerheten för den enskilde. Ett beviljat svenskt medborgarskap skall inte ha svagare ställning om praxis har ändrats efter det att medlemskapet beviljats. Eftersom jag har förstått att detta är ett ganska allmänt förekommande motiv för avslag av medborgarskapsärenden vill jag fråga Leif Blomberg:
Vad avser Leif Blomberg göra för att en person som beviljats svenskt medborgarskap inte skall betraktas som mindre trovärdig om praxis för godkännande av identitetshandlingar förändrats efter det att medlemskap beviljats?