Svar på fråga 1997/98:908 om könsstympning av flickor i Sverige

den 12 augusti

Ingrid Näslund har frågat vad justitieministern tänker vidta för åtgärder för att lagen mot könsstympning i Sverige skall nå sitt syfte och förhindra att brott sker. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Som Ingrid Näslund mycket riktigt påpekar måste de flickor som växer upp i Sverige inom en kultur där könsstympning förekommer få det skydd de har rätt att förvänta sig i vårt land. För att kunna erbjuda skydd mot denna skadliga sedvänja krävs såväl lagstiftning som förebyggande åtgärder. En förutsättning för ett effektivt skydd är dock att den lagstiftning som finns också tillämpas. Det förutsätter i sin tur att de myndigheter som har att lagföra brottet också får kännedom om att ett brott har begåtts. Ett problem när det gäller könsstympning är att målsäganden, dvs. barnet, inte anmäler brottet. Detsamma gäller vanligtvis barnets föräldrar eller närstående som har kännedom om brottet.

När det gäller att skydda flickor mot könsstympning kan vikten av förebyggande åtgärder inte nog betonas. Information om sedvänjans negativa konsekvenser för flickans och kvinnans psykiska och fysiska hälsa samt om förbudet i den svenska lagstiftningen är exempel på sådana åtgärder. För att kunna motverka bruket av könsstympning krävs det även att forskning och datainsamling kring förekomsten och omfattningen av könsstympning utvecklas. Det arbete som invandrarförvaltningen i Göteborg har bedrivit i samarbete med Socialstyrelsen visar att det går att förändra attityder till könsstympning. Det är angeläget att liknande förebyggande verksamheter startar på andra håll i landet varför regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att initiera sådana verksamheter. Såsom framgår av proposition 1997/98:182 om en strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige kommer styrelsen att tillföras 1 miljon kronor för detta arbete.

I vilken utsträckning könsstympning förekommer i Sverige är inte känt men det torde framför allt vara under vistelse i föräldrarnas hemland som flickor blir utsatta för könsstympning. I den mån det kommer till socialtjänstens kännedom att en flicka riskerar att stympas vid en utlandsvistelse bör socialnämnden ingripa till flickans skydd i enlighet med bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Det föreligger vidare en skyldighet för alla myndigheter vars verksamhet berör barn att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om att en flicka kan komma att utsättas för ett sådant ingrepp.

Könsstympning av flickor och kvinnor är förbjuden och straffbar i Sverige sedan år 1982. Förbudet gäller oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Till skillnad från Frankrike är könsstympning kriminaliserat i Sverige genom en särskild lag, lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Lagstiftningen skärptes kraftigt den 1 juli 1998. Begreppet könsstympning har ersatt begreppet omskärelse i lagen eftersom könsstympning bättre beskriver vad ingreppet innebär och är den term som används i internationella sammanhang. På grund av brottets allvar har böter utmönstrats ur straffskalan. Vidare har straffskalan skärpts för såväl normalbrottet som det grova brottet. Försök till sådant ingrepp som lagen omfattar är sedan tidigare straffbart. Från den 1 juli i år är även förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott straffbelagt.

En särskild fråga i detta sammanhang är om man i Sverige skall kunna lagföra en person för könsstympning som utförts i utlandet. För att en gärning som begås utomlands skall kunna bestraffas i Sverige krävs i allmänhet att gärningen är straffbelagd även i det land där den utförs. Undantag från principen om dubbel straffbarhet finns för brott som anses särskilt allvarliga. Regeringen anser att könsstympning är ett sådant allvarligt brott. Ett arbete pågår inom Regeringskansliet som syftar till att förbereda en skärpning av lagstiftningen. Avsikten är att det skall bli straffbart för en person som är bosatt i Sverige att utföra eller medverka till könsstympning som utförs i ett annat land oberoende av om stympningen är straffbar i det landet eller inte.