Svar på fråga 1997/98:858 om beskattningsnivåer

Sven Tolgfors har frågat mig vad jag avser att göra för att sänka beskattningen av vanliga löneinkomster.

Tolgfors utgår från ett uttalande av mig där jag har sagt att vi inte skall ta in en krona för mycket i skatt och att marginalskatterna skall vara så låga som möjligt. Han anser att detta inte korrekt beskriver regeringens politik. De belägg han anser sig ha för detta är emellertid svaga.

Tolgfors anser för det första att målet om ett överskott i de offentliga finanserna om 2 % sett över en konjunkturcykel skall ses som ett uttryck för regeringens önskan att ta in för mycket skatt. Enligt Tolgfors är detta en överbeskattning av det svenska folket. Detta är emellertid ett utomordentligt kortsiktigt synsätt.

Bakgrunden till 2-procentsmålet ges bl.a. av den snabba eroderingen av de offentliga finanserna i början av 1990-talet. Denna ledde till en snabbt ökande offentlig skuld. Genom förverkligandet av saneringsprogrammet har denna utveckling kunnat hejdas och förutsättningar skapats för en samhällsekonomi i balans. Den offentliga skulden är emellertid fortfarande för stor. En reducerad skuld gör Sverige mindre känsligt för räntevariationer på de internationella kapitalmarknaderna och ökar det ekonomisk-politiska utrymmet vid framtida konjunkturnedgångar. Men en mindre skuld minskar också riskerna för en fördelningspolitiskt orättfärdig och ökad belastning på ungdomar och framtida generationer. Tolgfors är tydligen beredd att ta dessa risker och detta är något paradoxalt för en företrädare för ett parti som brukar berömma sig av att stå för den enda framtida vägen. På denna enda väg skall tydligen endast den äldre delen av dagens vuxengeneration kunna färdas.

Tolgfors menar för det andra att regeringen drivit upp marginalskatterna så att fyra gånger fler än vad som avsågs i skattereformen nu betalar statlig skatt. Påståendet bygger på en missuppfattning av reformintentionerna och på en felaktig jämförelse.

I betänkandet från inkomstskatteutredningen (RINK) uttalades att reformen innebar att 10 % av de skattskyldiga (med förvärvsinkomster) skulle komma att betala statlig skatt. Efter de korrigeringar av skatteskalan som gjordes i reformpropositionen (1989/90:110) - med införandet av det förhöjda grundavdraget, neddragningen av skiktgränsen för statlig skatt och införandet av ett reallöneskydd om 2 % - justerades dessa 10 % till 15 % (se också bil. 1 till slutbetänkandet från kommittén för utvärdering av skattereformen [KUSK]). Som framgår av regeringens egen värdering av skattereformen som redovisades i bil. 6 till budgetpropositionen för år 1998 beräknas andelen i år uppgå till drygt 18 %. Tolgfors påstående bygger på en felaktig jämförelse mellan felaktigt uppfattade reformintentioner och situationen för en grupp skattskyldiga, de med heltidsarbete.

Regeringen uttalade i 1998 års ekonomiska vårproposition att det på sikt är angeläget att nedbringa andelen med statlig skatt på förvärvsinkomster till de 15 % som åsyftades i skattereformen.

I takt med att statsfinanserna förbättras uppkommer ett utrymme att vidta offensiva åtgärder. Skattesänkningar i framtiden blir därmed möjliga att överväga men under vissa bestämda villkor. Först skall en tillfredsställande kvalitet inom skolan, vården och omsorgen säkerställas. Skattesänkningar måste också utformas på ett fördelningspolitiskt rättvist sätt och i detta sammanhang är skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare ett alternativ. Åtgärderna får emellertid inte finansieras genom ökad skuldsättning. Till skillnad från Tolgfors parti vill regeringen inte inteckna en framtid som, beroende på förhållanden vi inte råder över, med nödvändighet är osäker.