Svar på fråga 1997/98:367 om Indonesien

Eva Goës har frågat hur jag avser agera för att folkliga organisationer skall bli delaktiga i den ekonomiska satsningen i Indonesien.

Låt mig först instämma med Eva Goës i betydelsen av att utvecklingsländerna tar vara på den kraft som finns i de folkliga rörelserna i de förändringsprocesser som dessa länder går igenom. Stöd till de folkliga rörelsernas verksamhet i utvecklingsländerna är också sedan länge en självklar del av Sveriges engagemang i dessa länder.

De finansiella kriser som Indonesien och andra länder i Asien för närvarande genomgår har många orsaker. Alla har det gemensamt att de i slutändan också drabbat människorna där. I krisens spår utsätts dessa länder och deras medborgare nu för en period av påfrestningar som kan slå hårdare än i världens rikare länder, därför att så många fler befinner sig i gränslandet mellan förhoppningar om en bättre framtid, och utsikten av arbetslöshet och djup fattigdom.

Indonesien har under en rad år - därom talar all internationell statistik, däribland FN:s - upplevt en snabb och betydande ekonomisk utveckling som kommit många av dess medborgare till godo. Antalet indoneser som lever under det yttersta fattigdomsstrecken har successivt minskat från 50 % till 11 % under de gångna decennierna. Satsningar på bl.a. utbildning och hälsovård har gjort landets invånare bättre rustade än tidigare att möta det framväxande moderna samhället. En snabb utveckling till trots, består många problem. Landet styrs fortsatt med auktoritär hand, och gynnandet av privata särintressen har väckt såväl omvärldens som många indonesers kritik. Fortsatt lever också alltför många människor under knappa villkor.

Den kris som nu drabbat Indonesien förorsakas av en rad sammanfallande faktorer vilka under krisens olika faser förstärkt varandra. En ursprungligen importerad finansiell kris blottlade allvarliga politiska och ekonomiska missförhållanden. Den överenskommelse som Indonesien slutit med IMF innebär att en rad av ekonomins strukturella problem undanröjs. Monopol skall avskaffas, bankväsendet skall saneras, fördelar som presidentens familj haft begränsas. Många av dessa reformer är sådana som sedan flera år föreslagits Indonesien av bl.a. IMF och Världsbanken.

En av Indonesiens för närvarande mest akuta kriser gäller den betydande kortfristiga utlåning som landets näringsliv upptagit utomlands, och som mångdubblats i takt med att rupiahns värde fallit. Också livskraftiga företag har därigenom hamnat i ohållbara situationer. Det åtgärdspaket som regeringen i Jakarta antog i förra veckan förefaller vara ett steg i rätt riktning.

Det är dock ännu för tidigt att säga om de vidtagna åtgärderna räcker för att stabilisera ekonomin och återge förtroendet. Många av svårigheterna tycks bottna i en djup förtroendekris för landets ledning. Såväl internationella som indonesiska bedömare spår också Indonesien svåra månader och år framöver. Men utan dessa åtgärder hade med all sannolikhet ont varit värre.

Krisen saknar enkla lösningar, men det innebär inte att lösningar saknas. I ett längre perspektiv är det också tänkbart att dagens kris kommer visa sig ha spelat en viktig roll i Indonesiens utveckling mot ett modernt och demokratiskt samhälle. I den förändringsprocessen mot ett utvecklat civilt samhälle med sunda ekonomiska strukturer har självfallet också de folkliga rörelserna i Indonesien, som vuxit i omfattning och betydelse under senare år, en viktig roll att spela. Av det skälet ägnar Sverige också ökad uppmärksamhet åt stärkandet av det civila samhället i Indonesien, och stöder bl.a. landets MR-kommission och en rättshjälpsorganisation.

Ett svar på Eva Goës fråga är därför att de folkliga organisationernas roll i landets utveckling är utomordentligt viktig, men också att det i krisens akuta faser - och där befinner sig Indonesien just nu - är samspelet mellan regeringen och det internationella samfundet som är av avgörande betydelse för att lyfta länderna ur deras nuvarande belägenhet.