Eva Goës har frågat mig vad jag avser göra på internationell nivå för att stoppa uranbrytning i Australien, och därigenom undvika ny exploatering av områden som australiska urinvånare av hävd ser som sina.
Bakgrunden till frågan är, som Eva Goës framhåller, bl.a. den australiska regeringens planer på att tillåta en utökning av uranbrytningen. Denna fråga har varit starkt omdiskuterad i Australien på senare tid, och har visat på stora intressemotsättningar mellan dem som värnar om aboriginernas rätt till marker som de traditionellt bebott och brukat, och dem som anser att jordbrukarnas och gruvnäringens intressen bör väga tyngre.
Debatten skall också ses mot bakgrund av det ökande gehör som landets urinvånare fått för sina rättigheter under 90-talet. Genom antagandet av en lag i det australiska parlamentet och genom domslut i Högsta domstolen, har aboriginernas inflytande över sina traditionella marker för första gången stärkts. Både parlamentet och domstolen har dock sökt balansera urinvånarnas rättigheter med andra intressenters, en strävan som befästs genom Högsta domstolens tolkning. Den lag som parlamentet antog 1993 på förslag av dåvarande labourregeringen, innebar att rätten till mark skulle delas mellan aboriginer och exempelvis gruvbolag. Lagen byggde på antagandet att intressekonflikter kunde lösas förhandlingsvägen. Den mekanismen har dock visat sig behäftad med ett antal problem, inte minst därför att den öppnat dörren för utdragna och olösta tvister mellan aboriginer och jordbrukare och gruvnäringen. Men det finns också exempel på att aboriginer och gruvindustrin kunnat enas om gruvprojekt.
1993 års lags ofullkomligheter har dock föranlett den nuvarande regeringen att i parlamentet lägga fram ett omtvistat ändringsförslag. Ändringarna innebär att aboriginernas rättigheter i flera avseenden naggas i kanten till förmån för gruvindustrins och de australiska lantbrukarnas intressen. Förslaget har stött på motstånd från inte enbart urinvånarnas företrädare, utan också från oppositionen. Labour har framhållit att intressekonflikter av detta slag inte löses genom att inskränka aboriginernas nyttjanderätt och förhandlingsrätt utan tvärtom genom att öka möjligheterna för parterna att lösa sina problem förhandlingsvägen.
Jag har velat utförligt redovisa bakgrunden till den nuvarande politiska debatten, då den visar på den intensiva demokratiska process som frågan om en ändring av aborigineras rättigheter gett upphov till, en process som i sin förlängning också avgör möjligheterna för ytterligare uranbrytning i Australien.
Som svar på Eva Goës fråga vad jag avser göra för att förhindra ny brytning av uran i Australien, kan jag konstatera att 1994 års internationella konvention om kärnsäkerhet inte inbegriper åtgärder av det slag som Eva Goës efterlyser. Jag kan här också tillägga att det inte finns något i svensk lagstiftning som möjliggör för regeringen att införa begränsningar av inköp från ett specifikt land.
Jag följer utvecklingen i denna svårlösta fråga nära, förvissad om att Australiens urinvånare, som länge inte kunnat föra sin egen talan effektivt, nu är på väg att få en allt starkare röst i den australiska demokratiska processen.
Denna utveckling skall också ses i ett internationellt perspektiv. Inom FN och Internationella arbetsorganisationen (ILO) pågår sedan länge ett arbete för att definiera och bättre tillvarata urbefolkningars rättigheter samt skydda deras kulturer. Sverige deltar aktivt i detta arbete för att stärka urbefolkningarnas rättigheter. Vår målsättning är att människor tillhörande urbefolkningar världen över skall tillerkännas bättre möjligheter att delta i och påverka politiska processer, särskilt i frågor som berör dem och deras livssituation.