I tidskriften ATLA, nr 25/97, publicerades en artikel med svidande kritik mot hur de svenska djurförsöksetiska nämnderna fullgör sitt uppdrag.
Artikelförfattaren har, genom att gå igenom ansökningar till de djurförsöksetiska nämnderna, funnit att de tillstyrker djurförsök, även mycket plågsamma sådana, där det finns klara alternativ. Författaren tar upp ett konkret exempel på sådana försök, nämligen mångfaldigande av monoklonala antikroppar med den s.k. ascitesmetoden. I artikeln konstateras att de djurförsöksetiska nämnderna under åren 1995 och 1996 tillstyrkte användning av mer än 4 000 djur för propagering av monoklonala antikroppar, vilket innebär att dessa djur inte bara utsatts för svårt lidande, utan även också enligt lagens mening för onödigt lidande.
Flera länder, t.ex. Schweiz, Tyskland och Holland har infört förbud mot propagering av monoklonala antikroppar med ascitesmetoden. ECVAM, EU:s alternativcentrum med uppgift att utvärdera alternativa metoder, har i en rapport (ECVAM Report 23) konstaterat att det alltid finns alternativ till den plågsamma ascitesmetoden och föreslagit att den skall förbjudas inom EU.
Min fråga till jordbruksministern:
Vilka åtgärder avser jordbruksministern vidta för att säkerställa att de djurförsöksetiska nämnderna fullföljer sitt uppdrag och t.ex. inte tillstyrker användning av djur då det finns alternativ, vilket artikeln i ATLA visat sker då det gäller propagering av antikroppar med ascitesmetoden?