Svar på fråga 1997/98:863 om individuella studieplaner

Andreas Carlgren har frågat mig om jag under sommaren kommer att ta initiativ till obligatoriska individuella studieplaner i grundskolan.

Jag vill inledningsvis understryka att regeringen är väl medveten om de problem som grundskolan brottas med när det gäller att ge alla elever tillräckliga förutsättningar att nå kunskapsmålen. Vissa prognoser tyder nu på att det är mellan 5 och 8 % av eleverna som inte når godkända kunskaper i svenska, engelska och/eller matematik när de avslutar årskurs 9 denna vår.

Varje elev som går ut grundskolan utan tillräckliga kunskaper är ett misslyckande för skolan. Att elever med behov av särskilt stöd tillhör dem som drabbats av de senaste årens besparingar i skolan är allvarligt och en av anledningarna till de höjda statsbidragen till kommunerna och de kvalitetsgranskningar som skall göras på såväl nationell som lokal nivå.

Innan jag går in på frågan om individuella studieplaner i grundskolan vill jag nämna något om åtgärdsprogrammen. Dessa program skall vara ett redskap och hjälpmedel för skolans personal att planera och utveckla hela den pedagogiska verksamheten kring den enskilde eleven. Ett bra åtgärdsprogram bör vara både kortsiktigt och långsiktigt och innehålla såväl en analys av problemet som en beskrivning av elevens starka sidor. Rektors ansvar för upprättandet av åtgärdsprogram kommer för övrigt att tydliggöras i grundskoleförordningen fr.o.m. den 1 augusti 1998.

Glädjande är att nästan alla skolor upprättade åtgärdsprogram under 1997 jämfört med 34 % år 1995. Siffrorna visar att instrumentet som sådant nu vunnit acceptans och att utvecklingen går framåt om än inte alltid så snabbt som man skulle kunna önska. Tidigare identifikation av problemen och nya former för hur stöd bäst kan ges till olika elever är nu något som, enligt min mening, måste utvecklas vidare i skolan.

I dagsläget är jag inte beredd att införa individuella studieplaner i grundskolan. Gymnasieskolans individuella studieplaner är framför allt motiverade av kursutformningen och den åtföljande valfriheten för eleverna. I grundskolan saknas detta motiv även om det givetvis finns enskilda elever för vilka det kan vara motiverat att utforma en individuell studieplan.

Att i enlighet med skollagen och läroplanen anpassa undervisningen efter varje elevs behov och förutsättningar och låta eleverna själva få ta ansvar och utöva inflytande är avgörande för skolans och varje elevs resultat. Det finns redan i dagens bestämmelser för grundskolan tydligt uttryckt att elever skall få stöd och hjälp om de behöver det. Jag är mot denna bakgrund tveksam till om ytterligare regler är lösningen på de problem som finns. Utvecklingssamtal i kombination med åtgärdsprogram bör, när de fungerar som tänkt, uppfylla det som Andreas Carlgren efterlyser.

Jag vill avslutningsvis framhålla att det finns många exempel på hur olika kommuner och skolor tagit de aktuella problemen på allvar och också utverkat lösningar för de elever som riskerar att lämna grundskolan utan godkända kunskaper. Självfallet kommer jag nu att med största uppmärksamhet följa effekterna av de nya behörighetsreglerna till gymnasieskolan.