Svar på fråga 1997/98:957 om funktionshindrades lagliga rätt och 964 om kommunerna och handikappreformen

den 19 augusti

Eva Goës har frågat mig på vilket sätt jag kommer att verka för att komma till rätta med kommunernas domstolstrots så att de funktionshindrades lagliga rätt verkställs.

Sonja Fransson har frågat justitieminister Laila Freivalds vilka åtgärder ministern avser vidta för att få kommunerna att respektera lagarna och därmed undanröja lagtrots. Frågan har överlämnats till mig att besvara.

Jag besvarar båda frågorna i ett sammanhang.

I januari 1994 infördes, som Sonja Fransson nämner, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) i samband med att handikappreformen genomfördes. LSS kan definieras som en rättighetslag. Den medger att en förvaltningsdomstol, efter ett överklagande från den enskilde, kan överpröva huvudmannens beslut och sätta ett nytt i dess ställe. I den tidigare omsorgslagen, som endast omfattade personer med utvecklingsstörning, personer med autism och personer med förvärvad hjärnskada, fanns samma möjligheter till överprövning av beslut. Om domstolen finner att en viss insats skall ges enligt lagen är kommunen skyldig att tillhandahålla denna insats.

Socialstyrelsens utvärdering av handikappreformen (Slutrapport 1997) visar att under lagens tre första år överklagades nästan 2 000 avslag om insatser. Länsrättens domar ledde år 1995 till gynnande domar för en tredjedel av dem som överklagat, medan motsvarande andel år 1994 var drygt 40 %. Utvärderingen visar också att huvudmännen, kommun och landsting, inte alltid verkställer domar som är gynnande för den enskilde, vilket frågeställarna påpekar i sin fråga.

Först vill jag framhålla att kommuner och landsting självklart är skyldiga att följa de lagar som gäller. Flera utredningar har sett över frågan om vilka åtgärder som skulle kunna vidtas mot de kommuner och landsting som inte verkställer domar eller tillhandahåller det stöd som bl.a. funktionshindrade har rätt till enligt lag. Det har hittills varit svårt att hitta former för en tillfredsställande lösning, men det betyder inte att vi accepterar ifrågavarande kommuners eller landstings handlande.

Jag vill dock i sammanhanget framhålla att det också är en fråga om kompetensutveckling hos kommuner och landsting. Med en kompetent bedömning av behoven och korrekt handläggning skulle många överklaganden kunna undvikas och spara människor den frustration det innebär. Det viktigaste måste vara att personer med funktionshinder verkligen får det stöd de behöver och har rätt till enligt lagen. Det är också en tillsynsfråga.

Frågan om hur funktionshindrades rätt till stöd tillgodoses behandlas för närvarande bl. a. i den s.k. Bemötandeutredningen (Utredningen om bemötande av personer med funktionshinder, dir. 1997:24). Även Socialtjänstutredningen (Översyn av vissa frågor rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens uppgifter, dir. 1997:109) kommer i vissa hänseenden att beröra problematiken kring hur kommuner efterlever socialtjänstlagen.

Jag kommer att följa utvecklingen och så fort det finns en rimlig lösning se till att vi kommer till rätta med denna viktiga fråga. Jag kan också försäkra att regeringen tar problemet på största allvar.