Carina Hägg har frågat mig om jag avser införa en aktuellare lagstiftning kring sjöflygplan.
Frågan ställs mot bakgrund av att sjöflygplan i dag fritt får landa och starta på vatten utanför flygplats. Frågeställaren anser att sjöflygplanen i stället borde hänvisas till flygplats med hänsyn till deras ringa värde för allmänheten som kommunikationsmedel.
Ur allmän synpunkt får det anses vara angeläget att lagstiftningen ger möjlighet att reglera landning utanför flygplats. Fri landning på vatten kan exempelvis lätt komma i strid med allmänna intressen, såsom sjöfarten, fisket, miljöskyddet och rekreationsbehovet. Det gäller såväl skärgården som större och mindre insjöar. Även enskilda intressen kan lida intrång genom okontrollerad landning. Mot denna bakgrund har det införts begränsningar i rätten att landa vilka framgår av 64 § luftfartsförordningen (1986:171). Enligt denna bestämmelse skall Luftfartsverket efter samråd med länsstyrelsen meddela förbud för luftfartyg att landa inom ett visst område utan verkets tillstånd om det behövs med hänsyn till samfärdsel, fiske eller andra näringar, naturvård eller friluftsliv. Att luftfartyg inte får landa inom vissa nationalparker framgår av reglementena för dessa nationalparker.
Enligt uppgift från Luftfartsverket har man handlagt utomordentligt få ärenden om förbud för sjöflygplan om att landa och starta utanför flygplats. Detta beror förmodligen på att det endast finns ca 100 sjöflygplan, varav de flesta i Norrland, och att flygplanen inte upplevs som störande. Med hänsyn härtill och då det redan finns tillräckliga möjligheter att begränsa sjöflygplans möjligheter att landa och starta utanför flygplats finner jag för närvarande inte skäl att låta aktuell författning bli föremål för en översyn.