Svar på fråga 1997/98:224 om sysselsättningsbidraget och turistnäringen

Lena Sandlin har frågat mig om jag ämnar kompensera turistnäringen för de nackdelar som förändringar i bestämmelserna rörande sysselsättningsbidrag innebär.

Den förändring som Lena Sandlin syftar på är bestämmelsen om att "Bidrag lämnas endast vid anställningar som gäller tills vidare".

Jag vill först nämna att bestämmelsen, som infördes i juni 1997, föranletts av en ståndpunkt som EG-kommissionen framfört till Sverige. Resultatet av överläggningarna med EG-kommissionen måste dock i sin helhet betecknas som en framgång för Sverige, eftersom kommissionen från början hade mycket långtgående krav på förändringar, och försämringar, av sysselsättningsbidraget. Kommissionen accepterade från början inte att sysselsättningsbidraget är en regionalpolitisk stödform utan hävdade att det är ett arbetsmarknadspolitiskt stöd och krävde att sysselsättningsbidraget skulle slås ihop med arbetsmarknadspolitiska stöd och att bidragssummorna skulle sänkas kraftigt. Kommissionen krävde bl.a. vidare att endast arbetslösa skulle få anställas för att sysselsättningsbidrag skulle utbetalas, vilket i det närmaste skulle ha omöjliggjort nyanställningar av kvalificerad personal i stödområdet.

Kommissionens bestämda uppfattning är dock att stöd av denna karaktär endast kan lämnas vid tillsvidareanställningar och inte till projektanställningar eller säsongsanställningar. Syftet är att skapa permanenta jobb. Generellt sett är detta en bra målsättning.

Jag kan förstå att bestämmelsen kan innebära begränsningar för vissa branscher som t.ex. turistnäringen. Jag anser dock att det är viktigt att staten genom sina åtgärder i första hand medverkar till att skapa stabila jobb som innebär sysselsättning hela året.

Turistnäringen i Sverige är en utpräglad småföretagsbransch med likartade problem och möjligheter som småföretag har i andra näringar. Liksom inom andra näringar måste turistföretagen själva svara för sin egen företagsutveckling och produktutveckling. Statens uppgift är framför allt att stödja turistnäringens egna ansträngningar så att man får så likartade betingelser som möjligt med andra näringar. Detta sker bäst genom generella regionalpolitiska stödformer och generella närings- och arbetsmarknadspolitiska insatser och inte genom en ensidig kompensation.

Jag vill avslutningsvis framhålla att den nu genomförda förändringen kan komma att kräva nya lösningar som anpassas till de av EG-kommissionen krävda reglerna. Därmed kan en ökad och tryggare sysselsättning skapas inom turistnäringen i Sverige.