Fråga 1997/98:689 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om rehabilitering

Sjukförsäkringens pengar gör större nytta om de används till vård och rehabilitering än till passiv penningutbetalning.

De s.k. FINSAM-försöken i fem län visade för något år sedan att man kunde göra en besparing om 150 miljoner kronor genom samverkan mellan försäkringskassa, socialtjänst, vård och arbetsförmedling - för att inte tala om hur mycket lidande som besparades de sjuka människorna.

Vi har senare i riksdagen beslutat om möjligheter till ytterligare samverkansmodeller. Steg i rätt riktning. Tyvärr har inte regeringen velat gå hela vägen ut och lagfästa skyldigheten till sådan samverkan, varför den helt enkelt inte kommit till stånd i flera län. De olika offentliga organen håller var och en på sitt revir och de sjuka går miste om en aktiv rehabilitering, medan sjukskrivningskostnaderna - och tiderna ökar och vårdköerna växer. En gemensam "penningpåse" till försäkringskassans förfogande kunde korta vårdköerna och effektivisera rehabiliteringen, om inte tillbaka till yrkesverksamhet så åtminstone till ett bättre liv.

Regeringen har tyvärr minskat anslagen till rehabilitering. Av vårpropositionen framgår t.ex. att 225 miljoner kronor tas av anslaget för rehabilitering för att tillfälligt förstärka försäkringskassornas administration! Detta är inte ansvarsfullt vare sig gentemot de sjuka människorna eller gentemot försäkringskassorna som behöver en långsiktig finansieringsplan för att klara sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Vilka åtgärder ämnar statsrådet föreslå för att öka sjuka människors möjlighet till såväl medicinsk som yrkesrehabilitering?