Svar på fråga 1997/98:474 om kvinnor som arbetsskadas

Carina Hägg har frågat arbetsmarknadsministern hur hon har lagt könsperspektiv på frågan om vad som kan klassas som arbetsskada. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på denna fråga.

Arbetsskadeförsäkringen omfattar anställda, uppdragstagare och egenföretagare och ger ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring omfattar skador enligt ett generellt arbetsskadebegrepp. Fr.o.m. den 1 januari 1993 höjdes kraven på skadlighet hos en arbetsmiljöfaktor från sannolikhet till hög grad av sannolikhet. Samtidigt skärptes kravet på orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och den försäkrades skada så att samband skall anses föreligga om övervägande skäl talar för det. För den som ådragit sig en arbetsskada föreligger numera i regel endast rätt till arbetsskadelivränta, dvs. ersättning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan.

Det försäkringsskydd som arbetsskadeförsäkringen ger kompletteras för flertalet anställda av förmåner i form av trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) som arbetsmarknadens parter kommit överens om genom kollektivavtal. TFA administreras av AMF-trygghetsförsäkring AB. Försäkringsvillkoren förhandlas fram mellan parterna.

Sjuk- och arbetsskadekommittén hade i uppdrag att granska hur försäkringsskyddet vid arbetsskada borde utformas och hur en sådan försäkring skulle samordnas med ohälsoförsäkringen (dir. 1995:54). I slutbetänkandet (SOU 1996:113) föreslog kommittén att en arbetsskadesjukpenning som tillsammans med sjukpenningen motsvarar 98 % av förmånsgrundande inkomst skulle införas vid skada till följd av olycksfall. En samordningstid med sjukförsäkringen om 90 dagar föreslogs.

Regeringen var inte beredd att följa Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag om höjda ersättningsnivåer för arbetsolycksfall. Detta berodde bl.a. på att majoriteten av de remissinstanser som yttrade sig över kommitténs förslag avstyrkte med den huvudsakliga motiveringen att arbetsolycksfall och arbetssjukdomar borde behandlas lika samt att förslaget inte var könsneutralt. I regeringens proposition Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer, administration, m.m. (prop. 1996/97:63) aviserade regeringen därför en ny arbetsskadeutredning.

En särskild utredare har för närvarande i uppdrag att se över arbetsskadeförsäkringen. I uppdraget framhålls bl.a. att det nya arbetsskadebegreppet och samordningen med sjukförsäkringen medförde en stram arbetsskadeförsäkring och att det nya arbetsskadebegreppet innebar att antalet godkända arbetssjukdomar minskade. Vidare framhålls att kritik har framförts från flera håll bl.a. att de stramare reglerna slår snett mellan kvinnor och män till nackdel för kvinnorna. Arbetsutlösta besvär i t.ex. rörelse- och stödjeorganen drabbar i högre utsträckning kvinnor, medan skador till följd av olycksfall oftare drabbar män.

Utredarens uppdrag är att analysera de senaste årens förändringar för att se om försäkringen ger en tillfredsställande trygghet för den som drabbas av en arbetsskada. Utredaren skall se över grunderna för vad som skall betraktas som arbetsskada i första hand inom ramen för en offentlig försäkring. Vidare skall utredaren pröva om det finns anledning att ompröva ersättningsreglerna utifrån principen att en skadad så långt möjligt skall hållas ekonomiskt skadeslös. I direktiven anges också att utredaren skall belysa vilka effekter förslagen får för kvinnor respektive män.

Uppdraget skall redovisas den 9 mars 1998. I betänkandet bör i enlighet med direktiven särskilt redovisas en genderanalys samt bör redovisad statistik vara uppdelad på kvinnor och män.

När uppdraget är slutfört bör det föreligga ett gott underlag för att ta ställning till om arbetsskadeförsäkringen behöver förändras i framtiden för att uppfylla kraven på jämställdhet.