Fråga 1997/98:983 av Inga Berggren (m) till socialministern om privata vårdgivare

den 4 augusti

Många landsting vägrar att teckna avtal med existerande privata vårdgivare - vårdcentraler eller sjukgymnastkliniker. Detta dock inte på grund av bristande patientunderlag. I några fall har landstingen nekat kliniker ersättning för vikarier, vilket man enligt gällande regler skulle ha fått. Landstingens monopol att bedriva sjukvård framstår här som mycket tydligt. Om en privat vårdgivare slutar sin verksamhet eller tillfälligt upphör med den, får ingen annan träda in med ersättning utan att landstinget godkänner detta. Inte heller får man automatiskt ersättning för anställd vikarie.

Emellertid finns patienter som behöver vård eller sjukgymnastik. Långa köer vittnar om detta. Kostnaderna finns kvar och patienterna får vänta och lida. I ett sådant läge borde det vara rimligt att få ta in en vikarie för en tjänstledig läkare/sjukgymnast och därmed kunna behålla det antal behandlingar som ingår i dennes samverkansavtal. Men även detta har förvägrats. I mitt eget landsting har en klinik efter samråd med vederbörande fackförbund nödgats lämna in stämningsansökan mot sjukvårdsdistriktet angående en vikariefråga. Vårdavtalet behöver omförhandlas (överenskommet antal behandlingar uppnås i september i år). Underhandsbesked har lämnats, innebärande, att först då stämningsansökan tas tillbaka avser sjukvårdsdistriktet komma till förhandlingsbordet/förhandla om förlängt vårdavtal dock utan garantier. Dessa två frågor har i strikt mening inte med varandra att göra.

Vilka åtgärder är socialministern beredd överväga för att öka rättssäkerheten för en enskild näringsidkare/företagare?