Ulf Björklund har frågat mig vilka åtgärder som jag tänker vidta för att främja det bostadspolitiska målet om en god uppväxt för barn och ungdomar. Ulf Björklund ställer frågan mot bakgrund av de förändringar av vissa regler för bostadsbidrag som trädde i kraft år 1997 och som enligt Ulf Björklunds uppfattning omöjliggör förverkligandet av ovan nämnda mål.
När det gäller reglerna för bostadsbidrag hänvisar jag till statsrådet Klingvalls svar på fråga nr 1997/98:752 av Åke Carnerö den 20 maj, i vilket regeringens bedömning av reglerna redovisas. Av frågesvaret framgår vidare att regeringen har givit Riksförsäkringsverket i uppdrag att utvärdera effekterna av de förändrade reglerna.
Möjligheterna att nå målet om en god uppväxt för barn och ungdomar är enligt min uppfattning beroende av flera faktorer. Av störst betydelse är att så många som möjligt har ett arbete och därmed kan efterfråga och betala för en god bostad. När det gäller bostadsfinansieringen är statens viktigaste generella insats att genom sunda statsfinanser bidra till en låg och stabil räntenivå, vilket är av avgörande betydelse för boendekostnaderna. Härtill kommer betydelsen av bra skolor, gemenskap med vuxna, berikande fritidssysselsättning m.m.
Regeringens arbete för att sanera statens finanser har varit framgångsrikt, vilket innebär att en stabil grund har lagts för ekonomisk tillväxt de närmaste åren. Vi kan konstatera att utvecklingen på arbetsmarknaden nu har vänt så att den reguljära sysselsättningen ökar och att flera människor således får arbete. Detta ger utrymme för ökade insatser inom framför allt skola, vård och omsorg.
Bostadsbidrag till barnfamiljer är mot denna bakgrund ett komplement till andra insatser i samhället. Jag tror inte att barns och ungdomars möjligheter till en god uppväxt står och faller med regelverket för bostadsbidrag och anser heller inte att det bör vara så. Däremot är bostadsbidrag nödvändigt som ett medel för att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder.