Fråga 1997/98:422 av Ulla Hoffmann (v) till socialministern om skadeståndet till brottsoffer

Ekonomiskt bistånd utges i de flesta kommuner endast till den person som är helt barskrapad. En kvinna som våldtagits, misshandlats eller utsatts för sexuella övergrepp kan tilldömas ett skadestånd för de skador hon utsatts för. Dessa brottsoffer hör sällan till de mer välbeställda. Om en drabbad kvinna som fått skadestånd tvingas söka ekonomiskt bistånd för sitt uppehälle, hänvisas hon till att i första hand att leva på skadeståndsersättningen. När den är slut, kontrolleras hur kvinnan använt pengarna. Eventuellt diskuteras om skadeståndet enligt socialbidragsnormen inte borde räckt längre. Följden blir att ekonomiskt bistånd kan nekas.

Ofta är skadestånden avsedda för att täcka terapikostnader och för att brottsoffret skall kunna gå vidare i sitt liv, men om de ska användas till det dagliga uppehället, förfelar skadeståndet sitt syfte. I lagstiftningen om utmätning (utsökningsbalken 5:7) skyddas skadestånd som är utbetalade för kränkning av den personliga integriteten från utmätning, under vissa förutsättningar (pengarna hålls avskilda etc). Här har lagstiftarna valt att ta hänsyn till skadeståndets personliga prägel så att det får gå före fordringsägares rätt att få sin skuld betald. Enligt min mening borde samma hänsyn gälla, när det gäller förhållandet ekonomiskt bistånd och ideella skadestånd som utdömts för sveda och värk och för psykiskt lidande.

Min fråga till statsrådet är:

Har regeringen för avsikt att vidta några åtgärder för att lösa det problem som åsyftas i frågan?