Riksdagen beslutade 1996 att en ny anställningsform, överenskommen visstidsanställning, skulle införas. Den innebär att ett företag tillfälligt under maximalt 12 månader kan anställa högst fem personer. Den nya lagen, menade regeringen, skulle bl.a. medföra fler nyanställningar. Lagen var ett steg i rätt riktning om än otillräcklig för att minska arbetslösheten. Fackets motstånd mot förändringen av lagen var kompakt. Motståndet har nu målarna manifesterat tydligt genom att ta upp lagen i Måleribranschens Riksskiljenämnd. Denna nämnd har slagit fast att anställningsformen bryter mot kollektivavtalet. Följaktligen kan inte någon inom denna bransch anställas på överenskommen visstidsanställning.
Regeringens uppfattning att lagen skulle underlätta nyanställningar och öka flexibiliteten för företagen kommer åtminstone inte vad gäller målare att ske. Risk finns också för att förbudet sprider sig till andra LO- och TCO-förbund. Regeringens alltför små förändringar i arbetsrätten riskerar att bli ett nytt betydande bakslag för regeringen och för de arbetslösa. Man kan också ställa sig frågan: Vem styr Sverige - regeringen eller facket?
Med anledning av det anförda vill jag ställa följande fråga till statsrådet Messing:
Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att förhindra att fackliga avtal sätter riksdagens beslut ur spel?