Svar på fråga 1997/98:471 om Chile

Eva Zetterberg har frågat statsministern om regeringen kommer att göra något i sina kontakter med den chilenska regeringen för att den demokratiska processen i Chile inte skall omintetgöras med anledning av - som det hävdas - att Chiles valda parlament framöver inte kommer att kunna få igenom något beslut som inte accepteras av den förre diktatorn Augusto Pinochet, efter det att han inträder som senator. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Utvecklingen i Chile har kommit att engagera oss djupt i Sverige och jag vill betona att vi mycket noga följer den politiska utvecklingen i landet. Augusto Pinochet avgår under mars månad som arméchef och inträder därefter som senator på livstid.

Den svenska regeringen kommer inte att vidta några åtgärder eller ta några direkta eller indirekta kontakter med den chilenska regeringen annat än för att befästa och stärka demokratin i Chile i enlighet med landets egen konstitution.

Jag vill tillägga att de förändringar som ägt rum i Chile sedan militärregimen upphörde för åtta år sedan, trots förekomsten av flera s.k. säkerhetsregler mot oönskade förändringar som skrevs in i den under Pinochet införda - och i en folkomröstning godkända - nya konstitutionen 1980, har inneburit att Chile i dag är en av de fasta demokratiska bastionerna i Latinamerika.

Enligt konstitutionen erfordras för att ett beslut eller en ny lag skall antagas att den godkänts i såväl deputeradekammaren som i senaten med minst enkel majoritet. Vad gäller senaten består den av 47 senatorer med en mandattid på åtta år. Därav väljs 38 senatorer i allmänna val och 9 utses av presidenten, högsta domstolen och det nationella säkerhetsrådet. Dessutom blir nu Pinochet såsom tidigare president under mer än sex år senator på livstid. Flera av de utsedda senatorerna i den senat som tillträder den 11 mars är medlemmar av partier tillhörande regeringskoalitionen. Andra bedöms vara neutrala. Förutom Pinochet kan ett par av hans tidigare nära anhängare som också sitter i senaten räknas till regeringens motståndare. Men därav följer inte att den f.d. diktatorn i alla frågor kan blockera senatens ställningstaganden.

Hela tiden sedan demokratins återinförande har regeringskoalitionen varit i minoritet i senaten. Oppositionen inom senaten har därigenom fått möjligheter att tvinga fram förhandlingar i många enskilda frågor. Detta har i och för sig förhalat utvecklingen men ibland också bidragit till uppnående av bred nationell enighet bakom de slutliga reformerna.