Svar på fråga 1997/98:853 om indirekt Kosovoavvisning

Ragnhild Pohanka har frågat mig om jag avser verka för att Sverige inte medverkar till avvisning till inbördeskrigets Kosovo genom avvisning via Danmark till Tyskland och vidare till Kosovo. Ragnhild Pohanka tar i sammanhanget upp ett fall där ett kosovoalbanskt par som sökt asyl i Sverige enligt uppgift splittrats och mannen sänts i väg från Sverige.

Jag kan inte kommentera det enskilda fallet, men vill i stället ta upp följande. Ulla Hoffmann frågade mig nyligen (se fråga 1997/98:763) vilka åtgärder regeringen avsåg vidta för att förhindra att människor sänds tillbaka till Kosovo från Sverige via ett tredje land med stöd av Dublinkonventionen. I svaret jag lämnade på den frågan den 27 maj i år redogjorde jag för den svenska inställningen rörande asylsökande från Kosovo och för det samarbete som Sverige har med andra EU-stater enligt Dublinkonventionen, som innebär en tillämpning av första asyllandsprincipen.

Rörande kosovoalbanska asylsökande har jag tidigare (se svar till Ulla Hoffmann den 8 maj i år på hennes fråga 1997/98:693 om Kosovo) understrukit att myndigheterna gör en noggrann prövning i det enskilda fallet. Jag har också sagt att det förekommer att asylsökande kosovoalbaner får uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov enligt svensk lagstiftning, vilket innefattar skyddsbehoven enligt internationella konventioner. Även i Tyskland och Danmark förekommer det att kosovoalbaner beviljas uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov.

Jag har också med anledning av en interpellation (1997/98:209) den 24 mars sagt att det för närvarande inte är aktuellt att myndigheterna i Sverige verkställer avvisningsbeslut till Kosovo och att vi därmed följer UNHCR:s rekommendation.

I övrigt vill jag hänvisa till mitt svar på ovannämnda fråga av Ulla Hoffmann den 27 maj, men också åter understryka följande. Vad gäller samarbetet enligt Dublinkonventionen så har alla medlemsstater i EU ratificerat och tillämpar 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning, vilket är en grundläggande och avgörande förutsättning för ett sådant samarbete. För att understryka betydelsen av Genèvekonventionen slås det i ingressen till Dublinkonventionen fast att medlemsstaterna skall garantera flyktingar skydd i enlighet med sina åtaganden enligt Genèvekonventionen. Alla medlemsstater i EU har vidare ratificerat och tillämpar den europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Tillämpningen och efterlevnaden av konventionen övervakas av Europadomstolen i Strasbourg. Förutsättningarna från svensk sida för ett sådant samarbete som det enligt Dublinkonventionen måste vara, och är, att de involverade staterna är demokratiska rättsstater som respekterar de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Så är fallet vad gäller medlemsstaterna i EU och det finns inte någon anledning från svensk sida att tro att medlemsstaterna skulle avvika från den standarden.