Tomas Eneroth har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att förändra minerallagen så att miljö- och kulturminnesvärda marker får ett mer tillfredsställande skydd.
Frågan handlar om undersökningstillstånd enligt minerallagen (1991:45) som beviljas av bergmästaren för att en prospektör skall kunna påvisa en mineralfyndighet och ta närmare reda på fyndighetens sannolika ekonomiska värde.
I minerallagen finns det inte några särskilda miljökrav för undersökningstillstånd. Det har sin bakgrund i att undersökningsarbete i allmänhet inte ger några påtagliga effekter på naturmiljön. Arbetet kan i sin största omfattning liknas vid den markpåverkan som sedvanligt skogs- eller jordbruksarbete ger. Det skall dock särskilt framhållas att minerallagen inte är tänkt att reglera all påverkan i samband med prospektering efter mineral. Om det blir aktuellt med mer ingripande åtgärder tillämpas bestämmelser t.ex. i naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Övriga lagar som samverkar med minerallagen är naturresurslagen, kulturminneslagen och plan- och bygglagen.
Enligt minerallagen får undersökningsarbete inte äga rum inom nationalpark eller område som en statlig myndighet har begärt skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som meddelats beträffande naturreservat med stöd av naturvårdslagen. För undersökningsarbete inom obrutna fjällområden krävs länsstyrelsens tillstånd. I regeringens proposition 1997/98:47 om ändring i minerallagen, som riksdagen nyligen tagit ställning till, förtydligas reglerna om miljöskydd bl.a. på så sätt att länsstyrelse ges möjlighet att villkora undersökningsarbeten i de obrutna fjällområdena för att förhindra att påtaglig skada uppkommer för områdets natur- och kulturvärden.
Som Tomas Eneroth mycket riktigt påpekar finns det i lagen regler om att undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Vidare finns det regler om hur markägaren skall ersättas om skada och intrång uppkommit samt regler om att innehavaren skall ställa säkerhet för sådan skada. Om överenskommelse inte nås mellan innehavaren av undersökningstillståndet och markägaren skall ersättningen bestämmas av bergmästaren.
Jag vill också särskilt erinra om att det i naturvårdslagen finns regler som gäller även här, t.ex. om att den som skräpar ned kan föreläggas åtgärder. Vidare finns i 20 § naturvårdslagen en regel om att samråd med länsstyrelsen skall ske innan arbetsföretag utförs som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön.
Bergmästaren är skyldig att sända alla beslut om undersökningstillstånd även till länsstyrelse. Avsikten med detta är att länsstyrelsen skall kunna reagera om känsliga natur- eller kulturmarker berörs och i sådana fall påkalla samråd enligt 20 § naturvårdslagen. Jag har också erfarit att bergmästaren numera i besluten om undersökningstillstånd tar in en erinran om dessa regler.
Miljö och kulturminnesvärda marker skadas, som jag ser det, i allmänhet inte av prospektering. Det skydd som i dag finns för sättet att genomföra undersökningsarbeten genom minerallagen och annan lagstiftning finner jag tillräckligt.
Detta var den legala sidan av saken. Jag vill också understryka att det är mycket viktigt att företagen i samband med prospektering agerar på ett sådant sätt att de tidigt i processen skapar goda kontakter med markägarna och informerar om sin verksamhet.