Per Lager har frågat miljöministern vad hon avser göra för att skapa mer konsekvens i bidragsreglerna för sanering av radon i dricksvatten. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.
Riksdagen beslöt den 11 juni 1997 att 60 miljoner kronor får disponeras för bidrag till radonsanering av dricksvatten (prop. 1996/97:150 s. 170 och 176, bet. 1996/97:FiU 20, rskr. 1996/97:284). Bestämmelser om bidraget finns i förordningen (1997:638) om bidrag till sanering av radon i dricksvatten. Förordningen trädde i kraft den 1 oktober 1997.
Gränsvärden för radon i dricksvatten infördes genom Statens livsmedelsverks kungörelse (SLV FS 1997:32) om ändring i kungörelsen (SLV FS 1989:30) med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten. Därmed inträdde skyldighet för kommunerna att se till att vattnets becquerellhalt inte överstiger 100 Bq/l vatten när det når konsumenterna.
Mellan regeringen och Svenska kommunförbundet finns en överenskommelse om att statliga beslut som medför ökade kostnader för kommunerna skall åtföljas av finansiering. Av det skälet har riksdagen anvisat medel till täckande av kommunernas kostnader för radonsanering i dricksvatten.
Det är i första hand ett ansvar för ägarna av enskilda vattentäkter att underhålla och rusta upp sina täkter. Regeringen förslog ändå ett visst bidrag för att täcka de enskilda täktägarnas kostnader för radonsanering. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag. Bidrag får lämnas med 50 % av den skäliga kostnaden för åtgärden, dock med högst 5 000 kr, när becquerellhalten överstiger 1 000 Bq/l vatten. Reglerna för bidrag till enskilda vattentäkter beror på att kostnaderna för bidragen måste begränsas. Naturligtvis tål inte den som får sitt dricksvatten från en enskild vattentäkt radon bättre än den som får sitt vatten från en kommunal vattentäkt.
För egen del anser jag att några ytterligare åtgärder i frågan inte är påkallade.