den 5 augusti
Ingrid Näslund har frågat mig vad jag avser att göra för att de missbrukare som håller på att gå under i sitt missbruk, skall få den vård de behöver innan det är för sent. Frågan ställs med hänvisning till det minskade antalet vårdplatser för LVM-fall, sedan Statens institutionsstyrelse (SIS), för fyra år sedan, övertog ansvaret för dessa frågor.
Det befintliga platsantalet vid de olika LVM-hemmen är dimensionerat med hänsyn till de enskilda kommunernas efterfrågan. För närvarande har man enligt SIS en beläggningsnivå som ligger mellan 80-90 %, utan att ha någon väntande kö av vårdsökande.
Kommunerna efterfrågar numera i större utsträckning korttidsbehandling, som sedan kombineras med öppenvårdsåtgärder på hemorten. I ökande omfattning fullföljer dessutom inte kommunerna ett omedelbart omhändertagande med en ingiven LVM-ansökan. Detta innebär i praktiken att den omhändertagne blir avgiftad under utredningstiden, för att sedan föras över till lokal öppenvårdsbehandling.
Vad som har kunnat noteras är att de missbrukare som i dag kommer in för vård enligt LVM har generellt ett tyngre missbruk än vad som var fallet tidigare.
Samtidigt som antalet vårdplatser för LVM har minskat har antalet platser på ungdomssidan ökat med 100. Särskilda institutioner har därtill öppnats för ungdomar med missbruksproblem.
Jag delar Ingrid Näslunds uppfattning att det är viktigt att människor med svåra missbruksproblem kan beredas vård som hjälper dem att övervinna missbruket. Samtidigt måste bedömningen av ett sådant vårdbehov göras lokalt av varje enskild kommun, den uppgiften kan inte staten ta över.
Jag är medveten om att kommunerna dragit ned sin efterfrågan på institutionsplatser. Det hänger samman både med behovet av kostnadsbegränsningar som kommunerna haft och en ändrad syn på vilka åtgärder som anses effektiva ur vårdsynpunkt.
Slutenvården har således i många fall ersatts av öppenvård. Konsekvenser på behandlingseffekter och övriga omständigheter som berör de enskilda människorna, till följd av denna förändring, är inte klarlagda. Vi behöver både en analys och utvärdering av öppenvårdsinsatser i förhållande till den slutna vården för att kunna göra en adekvat bedömning. Socialstyrelsen, som har i uppdrag att följa utvecklingen inom missbrukarvården, har till regeringen överlämnat rapporten Balans i missbrukarvården (1998:3). Enligt rapporten har det under de senaste åren inte skett någon allmän neddragning av resurser och insatser för vuxna missbrukare. Den minskade LVM-vården under senare år har kompenserats av både mer öppenvård och med frivillig institutionsvård. Socialstyrelsen anser att det behövs ytterligare studier för att besvara frågan om avvägningen av tillgängliga resurser för missbrukare är rimlig och adekvat.
Jag kommer även fortsättningsvis att följa utvecklingen så att gruppen tunga missbrukare får en vård som är anpassad till den enskildes behov och så effektiv som möjligt.