Bengt Hurtig har frågat mig av vilket skäl regeringen inte tackat ja till en konferens mellan de fördragsslutande parterna i 1949 års Genèvekonvention med avseende på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Frågan avser den resolution som det tionde brådskande extra mötet med generalförsamlingen antog den 15 juli om israeliska aktiviteter på av Israel ockuperat område, inklusive Jerusalem (ES-10/3).
Det är riktigt att Sverige, troget sin Mellanösternpolitik, röstade för denna resolution. Det är däremot inte riktigt, som Bengt Hurtig anger, att den svenska regeringen skall ha "tackat nej" till en konferens. I resolutionens 10 § rekommenderas de stater som är parter i den fjärde Genèvekonventionen (1949) att sammankalla en konferens om åtgärder för att tillämpa konventionen på ockuperat palestinskt område, inklusive Jerusalem med syftet att försäkra att konventionen respekteras. I paragrafen uppdras vidare FN:s generalsekreterare att lämna en rapport till församlingen i denna fråga. Generalsekreteraren har vänt sig till depositarien Schweiz. Schweiz har därefter vänt sig till alla parter i konventionen med en begäran om synpunkter för vidare befordran till generalsekreteraren.
Sverige har, i likhet med övriga medlemsstater i EU, svarat Schweiz att regeringen anser det angeläget att finna lösningar på konflikten i Mellanöstern och att vi med oro ser på utvecklingen i de ockuperade områdena, inklusive Jerusalem. Eftersom EU bedömer det olägligt att nu sammankalla en konferens med alla parter i konventionen, föreslås att Schweiz som depositarie av konventionen undersöker möjligheterna att sammankalla en expertkonferens. En sådan konferens skulle närmare utröna de politiska och juridiska förutsättningarna innan en konferens mellan alla konventionens parter äger rum. Ett expertmöte skulle också enligt regeringens åsikt ha större utsikter att ingående behandla de folkrättsliga aspekterna på konflikten i syfte att nå konkreta och verkningsfulla resultat.