Avsikten med jordförvärvslagstiftningen är bl.a. att den skall fungera som ett regionalpolitiskt instrument. I förarbetena sägs att utgångspunkten skall vara att antalet boende i glesbygden blir så stort som möjligt. Antingen genom att inflyttning främjas eller genom att förhindra utflyttning från glesbygden.
Effekterna av den nuvarande lagstiftningen har på många sätt visat sig ha motsatt verkan. Trenden är den att ortsbor äger allt mindre del av jord och skog och får allt mindre inflytande över sin egen bygd.
Ett konkret fall prövas just nu i Jämtland; länsstyrelsen vill avstyrka att en kapitalstark utboägare, utan planer på bosättning, får förvärvstillstånd på en skogsfastighet till förmån för en sambruksförening bestående av ortsbor. Länsstyrelsen hänvisar till jordförvärvslagens förarbeten där det framgår att lagen syftar till att stärka en förvärvares möjligheter att erhålla förvärvstillstånd om personen i fråga skall flytta till fastigheten eller redan är bosatt på orten.
Ärenden har prövats av Länsrätten som menar att det inte finns skäl till att neka förvärvstillstånd för den blivande utboägaren till förmån för ortsborna. Det kan nämligen inte visas att vägrat tillstånd "kan få en direkt och påvisbar effekt på sysselsättning eller bosättning i området."
Vad avser ministern att göra för att jordförvärvslagen skall kunna tillämpas såsom det är avsett, dvs. att antalet boende i glesbygden blir så stort som möjligt?