Radon i vatten från djupborrade brunnar är ett stort hälsoproblem. Livsmedelsverkets uppskattning är att av de ca 200 000 enskilda bergborrade brunnar för permanentboende finns 86 000 som beräknas ha en radonhalt på 100-500 Bq/l, 18 000 brunnar som har 500-1 000 Bq/l och 7 800 som har mer än 1 000 Bq/l. Regeringens satsning på 60 miljoner kronor räcker inte ens till hälften av brunnar, som skulle behöva åtgärdas. Livsmedelsverkets gränsvärden för dricksvatten är: över 100 Bq/l tjänligt med hälsomässig anmärkning och över 1 000 Bq/l otjänligt. Bidrag till åtgärder kan utgå med 50-100 % om värdet överstiger 100 Bq/l för kommunala vattentäkter. Men vid enskild vattentäkt, som inte drivs av kommunen, kan 50 % utgå först vid ett värde på 1 000 Bq/l! Tål människor med enskilda vattentäkter mer radon än människor som får sitt dricksvatten från kommunalt drivna vattentäkter? Givetvis inte - för detta är inkonsekvent och ger, enligt min mening, fel signal. Det finns dessutom inget krav på auktoriserat laboratorium eller krav på mätning av halten radon efter installerad radonavskiljare! Varför? En mindre radonavskiljare för radonhalter upp till högst 1 200 Bq/l, som renar till under 100 Bq/l, kostar med installation omkring 18 000 kr. Det är svårt för många barnfamiljer att klara en sådan utgift. Vattenradonet hör också ofta samman med luftradon från husgrunden, vilket gör saken än mer allvarlig. Det handlar om ett växande folkhälsoproblem, om barnens framtida hälsa. Har vi råd att inte prioritera dem?
Vad avser ministern göra för att skapa mer konsekvens i bidragsreglerna för sanering av radon i dricksvatten?