Fredningstider, laxfiskeförbud och andra regleringar har under många år förhindrat vissa fiskare i norra Sverige att utöva sitt yrke och sin rätt att bedriva näring. Fiskerättsägare, yrkesfiskare och deltidsfiskare i Kalix och Haparanda skärgårdar har av Fiskeriverket ensidigt förbjudits att bedriva näringsverksamhet, medan fiskare i andra delar av landet inte drabbats av liknande förbud. Enligt min mening strider detta förhållande mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, svensk grundlag och regeringsformen.
Fiskeriverket har - förmodligen med bistånd av regeringen - genom sitt handlande slagit ut ett stort antal yrkesfiskare som i generationer levt på sin näring. Det fåtal som ännu finns kvar i östra Norrbotten borde få en möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Om ingen förändring kommer till stånd är snart näringsfisket i denna del av landet helt utslaget.
Ett nytt påfund har tillkommit i årets reglering. Fiske med håv kategoriseras numera som ett fast fiske, vilket innebär att håvfisket också är förbjudet till den 7 juli. För dem som vet hur håvfisket går till, måste beslutet ses som ett unikum utan verklighetsförankring. Om fiske efter lax av biologiska skäl måste regleras, skall det ske generellt i hela landet och på ett förtroendeskapande sätt.
Vilka åtgärder ämnar jordbruksministern vidta för att lösa detta stora problem för fiskarna i östra Norrbotten?