Ingrid Näslund har frågat mig vad regeringen avser göra i internationella forum för att uppmärksamma förföljelsen av assyrier i norra Irak.
Låt mig inledningsvis konstatera att konflikten i norra Irak är en tragedi, både ur humanitär och demokratisk synvinkel. Den humanitära situationen är nu så allvarlig att människor flyr i tiotusental undan militärt våld och allmän oreda. Konflikten är en besvikelse utifrån förhoppningen att befolkningen i samverkan skulle kunna etablera ett autonomt, folkstyrt område.
Civilbefolkningen i norra Irak lider svårt som konsekvens av såväl de rivaliserande kurdiska fraktionernas interna maktkamp som stridigheterna mellan turkiska styrkor och främst PKK, som delvis bedrivs inne på irakiskt territorium. Inte minst för de religiösa minoriteterna, såsom de kristna assyrierna, är situationen särskilt allvarlig. Dessa grupper riskerar ofta att bli utsatta för våld eller annan typ av förtryck både från regimhåll och från de dominerande grupperingarna i området.
Tyvärr tvingas vi konstatera att konflikten i norra Irak är svår för världssamfundet att hantera. Från svensk sida arbetar vi aktivt inom olika internationella forum, främst tillsammans med de andra EU-länderna och inom FN för att försöka bidra till en förbättring av den humanitära och politiska situationen i norra Irak.
Sverige har alltsedan Gulfkriget varit starkt engagerat i den humanitära situationen i norra Irak. Vi har varit en av de största bidragsgivarna till den drabbade befolkningen i Irak och särskilt till de norra delarna av landet där den humanitära situationen under många år har varit särskilt svår.
Sverige gav under budgetåret 1997 ett öronmärkt stöd till den assyriska befolkningsgruppen i norra Irak på 343 000 kr genom Caritas. Därutöver lämnade Sverige totalt 53 miljoner kronor till humanitärt stöd i Irak Det svenska stödet förmedlades främst genom svenska och utländska enskilda organisationer. Utöver detta bidrag kan nämnas att Sverige är en av de största bidragsgivarna till FN:s vaktstyrka i Irak.
Qandil, den svenska kommittén för kurdernas mänskliga rättigheter som arbetar med återuppbyggnad av irakiska byar, erhöll 10,5 miljoner kronor. Den brittiska organisationen Mines Advisory Group, MAG, stöddes med 20 miljoner kronor för minröjningsarbete och informationsverksamhet, syftande bl.a. till att lära befolkningen att hantera problemen med minor. Qandil och MAG verkar enbart i norra Irak. Till Rödakorsrörelsen lämnades bidrag på totalt 11 miljoner kronor varav 7 miljoner gick till Rödakorskommittén och 3 miljoner till Federationen. Därutöver har Caritas tilldelats bidrag om 2,5 miljoner kronor för matleveranser till utsatta grupper i hela landet. Unicef som också verkar i hela Irak har fått svenskt stöd med 5 miljoner kronor.
Ovannämnda stöd riktas till alla utsatta befolkningsgrupper i norra Irak och således även till de assyriska trosbekännarna.
Bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna i Irak är oroande. I FN:s generalförsamling och i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antas resolutioner sedan många år tillbaka som tar upp den svåra mänskliga rättighets-situationen i Irak, inklusive gentemot olika minoriteter i norra Irak. Via FN:s rapportör för mänskliga rättigheter i Irak, Max van der Stoel, följer vi utvecklingen. EU är initiativtagare till dessa resolutioner och Sverige fäster stor vikt vid utformningen av resolutionerna och EU:s anföranden om situationen för de mänskliga rättigheterna i Irak. I dessa fördöms i kraftfulla ordalag de övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som Saddam Husseins regering begår. Iraks regering uppmanas vidare vidta en rad konkreta åtgärder, såsom att upphöra med sin repressiva politik gentemot olika minoriteter, däribland nämns särskilt de assyriska trosbekännarna, och att samarbeta med FN-rapportören. Vid det senaste mötet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, antogs Irakresolutionen den 16 april 1997 av kommissionens 53 medlemmar med 31 röster för, ingen mot och 22 avståenden. Vid antagandet i FN:s generalförsamling av motsvarande resolution den 12 december 1997 antogs denna med 99 röster för, 3 mot och 60 avståenden.