Svar på fråga 1997/98:347 om asylsökande krigsvägrare

Ragnhild Pohanka har frågat mig om regeringen avser att genom förordning verka för en generösare behandling än hittills för asylsökande från f.d. Jugoslavien som vägrat delta i krigen där eller deserterat.

Konflikten i f.d. Jugoslavien har lett till att ca 73 000 personer fått tillstånd att bosätta sig i Sverige efter att ha ansökt om skydd här. Dessutom har ca 22 000 personer från området fått invandra på grund av familjeanknytning. Ragnhild Pohanka och jag borde vara ense om att Sverige gått långt i generositet mot skyddsbehövande från f.d. Jugoslavien.

Den bestämmelse som Ragnhild Pohanka något ofullständigt återger, 3 kap. 3 § 1 utlänningslagen, tillkom genom riksdagens beslut i december 1996 som ett led i moderniseringen och förtydligandet av utlänningslagstiftningen. Den som "känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning" är enligt bestämmelsen att anse som skyddsbehövande.

De som känner sådan välgrundad fruktan som anges i bestämmelsen skall självfallet få uppehållstillstånd. Så sker också och skedde även före den 1 januari 1997 genom den dåvarande lagstiftningen. De som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och erhållit avvisningsbeslut är personer som bedömts inte löpa sådan risk i hemlandet som Ragnhild Pohanka tar upp. Det rör sig i många fall om personer från Kosovo i Förbundsrepubliken Jugoslavien, som åberopat krigsvägran som skäl för uppehållstillstånd trots att denna stat efter den inledande upplösningen av det dåvarande Jugoslavien inte varit direkt indragen i krigshandlingar.

Jag har inte någon möjlighet att förordna om hur myndigheterna skall tillämpa den bestämmelse för skyddsbehövande, som Ragnhild Pohanka hänvisar till. Myndigheterna har här uteslutande att utgå från gällande lagstiftning med den vägledning som förarbeten och vägledande beslut av regeringen kan ge.