Svar på fråga 1997/98:660 om forskarutbildningsreformen

Tuve Skånberg har frågat mig om jag är beredd att ompröva forskarutbildningsreformen, eller åtminstone delar av den, som t.ex. humaniora.

Svaret på frågan är nej. Syftet med reformen av forskarutbildningen är att öka examinationen i forskarutbildningen och att minska de långa studietiderna som råder inom vissa fakulteter, framför allt de humanistiska. Det är doktoranderna inom de humanistiska fakulteterna som långsiktigt har mest att vinna på reformen, eftersom andelen doktorander utan godtagbar finansiering där generellt sett varit högst. Orsaken till detta är att man inom bl.a. dessa fakulteter inte har följt den sedan lång tid gällande bestämmelsen i högskoleförordningen om att endast det antal doktorander får antas som kan erbjudas godtagbara villkor i fråga om handledning och studievillkor i övrigt, dvs. bland annat studiefinansiering. Det är nu universitetens och högskolornas ansvar att med målen ökad examination och minskade studietider i sikte göra en avvägning mellan satsning på redan antagna, ofinansierade doktorander och behovet av att ta in nya doktorander. Resultatet av denna avvägning kommer naturligen att variera mellan fakulteter och institutioner beroende på de lokala förhållandena. Jag vill också påminna om de övergångsregler som gäller fram t.o.m. 2001 samt om de nya stora resurser som tillförts för studiefinansiering inom forskarutbildningen.