Kia Andreasson har frågat mig om jag avser verka för ett europeiskt rättsligt område med samma straffrättsliga regler i alla EU:s medlemsländer.
Strafflagstiftningen hör till varje stats kärnområde och anses traditionellt vara en i huvudsak nationell angelägenhet. Även om straffrätten i medlemsstaterna företer påfallande likheter i många avseenden, finns det också olikheter som kan härledas till historiska och kulturella skillnader. Olika förutsättningar i länderna har skapat olika behov av kriminalisering.
Den ökade internationaliseringen har emellertid lett till ett ökat behov av internationellt samarbete mot brott. På vissa områden kan harmonisering av straffrätten fylla en funktion, t.ex. genom att garantera att det inte skapas "fristater" för vissa typer av brottslighet. Som exempel på områden där det är viktigt att länderna har en gemensam miniminivå i sin strafflagstiftning kan nämnas bedrägerier som riktar sig mot EG:s finansiella intressen och terrorism. Harmonisering av straffrätten kan dock inte generellt anses vara något verksamt medel för att bekämpa brott och kan heller inte vara något mål i sig.
En harmonisering av straffrätten kan också medföra att länder oönskat får ge upp viktiga traditioner och principer. För Sveriges del är det av stor vikt att slå vakt om exempelvis vår humanitära inriktning av påföljdssystemet samt vår restriktiva narkotikapolitik. Sverige kommer således inte att verka för harmonisering av straffrätten, utöver de behov som framför allt gränsöverskridande internationell brottslighet kan föranleda. Detta är också inriktningen av Amsterdamfördraget.
Ansträngningarna bör i stället koncentreras på att effektivisera samarbete mellan länderna i brottsundersökningar och rättegångar. Ett sådant arbete pågår inom EU:s s.k. tredje pelare. Det måste gå fort och lätt att få hjälp med sådant som vittnesförhör, husrannsakan och förverkande. För detta krävs inte att lagstiftningarna är harmoniserade. Däremot krävs att vi har förtroende för varandras rättsordningar.