Fråga 1997/98:367 av Eva Goës (mp) till utrikesministern om Indonesien

Indonesien är i kris. Valutan har fallit med mer än 60 % på ett halvår. Börskurserna är i botten. Flera av bankerna har måst stänga. Decennier av årlig tillväxt med omkring 7 % har förbytts i tillbakagång. Staten och storföretagen har svårt att betala utlandslånen.

En av ursprungsmodellens hörnstenar var statliga jordreformer som gav stora grupper av människor möjlighet att öka och effektivisera produktionen samt skapa dynamiska hemmamarknader. Så blev det aldrig i Indonesien.

Krisen i Indonesien beror inte på för mycket regleringar utan på för dåliga regleringar och för litet folkligt inflytande; för dåliga regleringar som dessutom underminerats och utnyttjats av diverse särintressen inom stat och näringsliv samt internationella storföretag. I Indonesien ökar alltså sannolikheten för repression och politiskt våld, i värsta fall i etniska och religiösa former.

Den ekonomiska krisen i Indonesien beror främst på, att de tidigare statliga regleringarna beredde vägen för starkare privata särintressen, som sedan utnyttjade regleringarna för egen vinning. Det är dessa svindlare som tillsammans med internationella finansinstitut och storföretag har skapat krisen. Det är i huvudsak dessa som Valutafonden och Världsbanken nu satsar på. Fonden och Banken riskerar, med svensk medverkan, att göra ont värre i Indonesien, om inte representativa folkliga organisationer snabbt får kraftfull hjälp att etablera sig, växa och delta.

Min fråga till ministern är:

På vilket sätt agerar ministern på det internationella planet för att folkliga organisationer skall bli delaktiga i den ekonomiska satsningen på Indonesien?