Fråga 1997/98:371 av Marianne Andersson (c) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om amalgam

Amalgam har blivit de fattigas tandlagningsmedel. Vi är många som sett den risken och också påpekat detta för regeringen som lovat följa frågan. Rapporten om en ökning av amalgamanvändningen som innebär en ökad kvicksilveranvändning med 200 kg per år visar att farhågorna besannas. Orsaken är att amalgam är lätthanterligt för tandläkarna och därmed billigare för patienten. I ett ekonomiskt trängt läge är frestelsen stor att välja amalgam framför dyrare behandlingar och därmed utsätta sig för de risker som amalgamanvändningen innebär. Det gäller dels risken för kvicksilverförgiftning, dels osäkerheten om sambanden mellan tungmetaller och känslighet för elektromagnetiska fält från elektriska apparater, elektronik och dataskärmar som vi alla omges med i ökande utsträckning. Detta är en klassfråga där de fattiga utsätts för större risker på grund av tandvårdstaxans utformning. Riksdagen har tidigare beslutat att amalgamanvändningen skall upphöra i Sverige.

Vilka åtgärder är socialförsäkringsministern beredd att vidta för att den beslutade avvecklingen av amalgam skall verkställas?