I Sverige finns inga gränsvärden för elektromagnetiska fält, eftersom forskningen hittills inte gett underlag eller motivering för detta. De gränsvärden som finns för högfrekventa elektromagnetiska fält skyddar mot värmeeffekter. För de lågfrekventa elektromagnetiska fälten saknas kunskap om vilka egenskaper hos dessa som innebär risker och hur doser skall värderas.
Ovanstående information har jag fått via SSI, Statens strålskyddsinstitut. Samtidigt vet vi att det finns människor som lider av elöverkänslighet och är levande bevis för detta. Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Elsäkerhetsverket, Socialstyrelsen och Strålskyddsinstitutet har gemensamt utarbetat en försiktighetsprincip som vägledning för beslutsfattare på olika nivåer, men frågan är hur detta efterlevs och om informationen når ut till den breda allmänheten.
SIF har tagit fram tydliga rekommendationer om hur man förebygger elöverkänslighet i arbetsmiljön (kontorsprovare för innemiljö). Dessa regler borde kunna tillämpas på alla arbetsplatser för att på ett praktiskt sätt förebygga elöverkänslighet på arbetsplatser.
Men även allmänheten utsätts utan deras vetskap dagligen för elektromagnetiska fält i offentliga miljöer. T.ex. är varannan vagn motorvagn i pendeltåg. I dessa vagnar är de elektromagnetiska fälten starkare än i övriga vagnar.
Min fråga till ministern är:
Vad avser näringsministern göra för att SIF:s policy om elöverkänslighet skall kunna användas i det dagliga livet?