Svar på fråga 1997/98:222 om bildandet av en palestinsk stat

Tuve Skånberg har frågat mig vilken officiell hållning regeringen fortsättningsvis kommer att inta när det gäller fredsprocessen.

Tuve Skånberg ställer frågan med anledning av det anförande jag höll i Uppsala den 19 november i år. Han vänder sig särskilt mot att jag i anförandet nämnde bildandet av en palestinsk stat samt att jag krävde att Israel måste dra sig tillbaka från Golan, södra Libanon, Västbanken inklusive östra Jerusalem samt Gaza. Tuve Skånberg menar att sådana krav föregriper fredsförhandlingarna och går utöver Osloavtalet.

Osloavtalet, eller rättare principdeklarationen av den 13 september 1993 mellan Israel och PLO, berör inte Libanon eller Syrien utan handlar om Västbanken och Gaza samt i slutfasen även Jerusalem. Principdeklarationen innehåller ingen skrivning om en tvåstatslösning. Den innehåller inte heller någon skrivning som utesluter en tvåstatslösning.

En betydande internationell opinion, även inom EU, stöder tanken på en tvåstatslösning. Även i Israel finns ett växande stöd för en palestinsk stat. Den 6 december framhöll Israels förre premiärminister Shimon Peres vid det israeliska arbetarpartiets kongress att "Om vi vill ha en judisk stat måste vi ha en icke-judisk strax bredvid den. Vi behöver en riktig icke-judisk stat och inte bara en vag 'enhet'. Vi behöver vad som uttryckligen och otvetydigt är en palestinsk stat". Den palestinska utgångspunkten är i stora drag att man önskar se ett självständigt Palestina vid sidan av Israel och att 1967 års gränser skulle utgöra en kompromiss.

Regeringen anser att FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 (1967), 338 (1973) och 425 (1978) utgör grunden för en fredlig lösning av Mellanösternkonflikten. Det finns ingen motsättning mellan resolutionerna och parternas önskan om fred genom förhandlingar. I 1993 års principdeklaration konstateras exempelvis att förhandlingarna skall leda till en permanent lösning som grundas på resolutionerna 242 och 338 (425 handlar om Libanon), vilka bl.a. bygger på folkrättens principer om återlämnande av ockuperat område. Det står emellertid parterna fritt att komma överens om gränsjusteringar inom ramen för en uppgörelse om slutlig status för Västbanken och Gaza.

Som utomstående part stöder den svenska regeringen den förhandlingsprocess som parterna stakade ut i principdeklarationen. Samtidigt har regeringen såväl frihet som skyldighet att uttala en ståndpunkt i de grundläggande politiska och folkrättsliga frågorna. Det var vad jag gjorde i mitt anförande den 19 november.