Gun Hellsvik hr frågat mig, skatteministern och justitieministern om vilka åtgärder vi tänker vidta för att intensifiera insatserna mot drogmissbruk. Eftersom arbetet inom regeringen är så organiserat att samordningsansvaret för narkotikapolitiken vilar på mig besvarar jag frågorna å allas vägnar.
Den svenska narkotikapolitiken med dess yttersta mål, ett narkotikafritt samhälle, ligger fast. Våra medel för att nå detta skall även fortsättningsvis vara målinriktade förebyggande insatser, ett varierat utbud av behandlingsformer, fortlöpande kontrollinsatser och internationellt samarbete. Förändringar i samhället innebär dock att vi måste vara beredda att förbättra våra metoder i syfte att intensifiera insatserna inom respektive område. Som ett led i strävandena att stärka narkotikapolitiken kommer regeringen under hösten 1997 bl.a. att utveckla en narkotikapolitisk strategi.
Regeringens insatser mot narkotika syftar till att dels begränsa tillgången, dels dämpa efterfrågan på narkotika. Vad gäller det förstnämnda är det särskilt angeläget att stärka det internationella samarbetet. Tillgången på och missbruk av narkotika ökar i hela världen, vilket också påverkar oss. Mot den bakgrunden har Sverige medverkat till att generalförsamlingen i FN nästa år kommer att hålla ett särskilt möte om narkotika, UNGASS 98. Syftet är att försöka identifiera konkreta modeller och angreppssätt för att bl.a. åstadkomma en minskning av missbruket av syntetiska droger, hur kontrollen av kemikalier som används för att tillverka illegal narkotika kan skärpas och samarbetet mellan domstolar, åklagare, polis och tull i olika länder förbättras.
När det gäller att hålla tillbaka efterfrågan på narkotika vill jag särskilt framhålla förebyggande insatser bland barn och unga. Inom ramen för den ledningsgrupp för alkohol- och narkotikaförebyggande insatser som jag själv leder har initiativ tagits till ett antal landsomfattande projekt som syftar till att stimulera utvecklingen av effektivare arbetsformer i kampen mot narkotikan. Som exempel kan nämnas en omfattande satsning på arbetslag av arbetslösa ungdomar som i ALU-projektform får i uppdrag att påverka och stödja yngre kamrater i valet av en drogfri livsstil. Ett annat projekt syftar till att nå ut brett till ungdomar i arbetslivet med attityd- och beteendepåverkan. Inom ramen för ledningsgruppens arbete planeras en ytterligare aktivitet i syfte att långsiktigt stärka unga människors förmåga och vilja att avvisa narkotika. För alkohol- och narkotikaförebyggande insatser disponerar regeringen årligen 30 miljoner kronor. Därutöver fördelar Folkhälsoinstitutet, Socialstyrelsen och länsstyrelserna bidrag till lokalt förebyggande arbete och utveckling av missbrukarvården.
Åtgärder för att motverka missbruk och kriminalitet, inte minst bland ungdomar, är också en viktig del av det brottsförebyggande arbetet. I detta arbete är det av avgörande betydelse att tidigt upptäcka och reagera på en negativ utveckling. Regeringen har genom det nationella brottsförebyggande programmet tagit initiativ till att stärka framför allt de lokala brottsförebyggande insatserna. Den kommitté som tillsattes när programmet presenterades arbetar med att främja dessa insatser, bl.a. genom att sprida kunskap om lokala brottsförebyggande projekt.
Även polisens insatser bör nämnas i detta sammanhang. Genom närpolisreformen har skapats bättre förutsättningar för polisen att bekämpa gatulangning och att arbeta förebyggande, t.ex. genom att identifiera och få kontakt med ungdomar i riskzonen att dras in i kriminalitet och missbruk.
Polisens förmåga att göra ingripanden mot narkotikamissbruk i ungdomsmiljöer förbättras successivt. I storstäderna har polisen byggt upp särskild kompetens på detta område. Denna kompetens sprids nu genom utbildningsinsatser till i första hand yngre poliser utanför storstadsområdena.
Låt mig avslutningsvis framhålla att det är ett långsiktigt arbete att få ungdomar att avstå från droger. Ytterst handlar det om personlig livssituation, val av livsstil, värderingar och framtidshopp. Dessa frågor kan bara i begränsad omfattning lösas inom ramen för narkotikapolitiken. Det är i hög grad ett gemensamt samhälleligt ansvar som alla goda krafter måste dela. Rapporter om en ökning av andelen ungdomar som någon gång prövat narkotika måste tas på stort allvar, men får för den skull inte leda till panikåtgärder. Dels har ökningen skett från en mycket låg nivå, både i jämförelse med 1970-talet och i ett internationellt perspektiv, dels deklarerar över 90 % av ungdomarna att de varken har prövat narkotika eller har lust att göra det. Något utbrett stöd för "drogliberala" budskap finns varken bland ungdomar eller i befolkningen som helhet. Jag bedömer därför de nationella förutsättningarna att upprätthålla en hög ambitionsnivå i narkotikapolitiken som mycket goda.