den 18 september
Bodil Francke Ohlsson har frågat mig om regeringen avser att verka i säkerhetsrådet för att slå fast en tydlig tolkning av artikel 51 i FN-stadgan så att den inte kan utnyttjas för andra handlingar än tveklöst självförsvar.
Artikel 5 i FN-stadgan ger uttryck för en grundläggande folkrättslig princip: den naturliga rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp. I artikeln sägs också att denna rätt får utövas till dess säkerhetsrådet vidtagit nödvändiga åtgärder för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Stater åläggs att omedelbart rapportera till säkerhetsrådet när rätten till självförsvar utövas. Självförsvar under de förutsättningar som anges i artikeln är ett undantag från det allmänna våldsförbudet i FN-stadgan.
Det ligger i sakens natur att länder som själva berörs av konflikter och tvister på säkerhetsrådets dagordning inte sällan gör olika tolkningar av hur artikel 51 i FN-stadgan skall förstås. Oftast grundar sig de olika tolkningarna på skilda uppfattningar om de faktiska omständigheterna i den konkreta situationen. Ibland förs även resonemang av mer folkrättslig karaktär.
Säkerhetsrådets uppgift är inte att ägna sig åt teoretisk eller generell tolkning av FN-stadgan eller folkrätten i övrigt. Dess grundläggande uppgift är i stället att i varje enskild fråga på ett så effektivt sätt som möjligt verka för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. På detta sätt bidrar också rådet till att långsiktigt stärka och utveckla den internationella rättsordningen.
Det är ett centralt svenskt intresse att slå vakt om respekten för FN-stadgans våldsförbud. Det är också av största betydelse att säkerhetsrådet är berett att ta sitt fulla ansvar och agera också i internationella situationer som ställer världssamfundet inför svåra politiska, rättsliga och moraliska avgöranden. Detta kan gälla allt från extrema av människan vållade humanitära katastrofer och inbördeskrig till internationell terrorism.
den 21 september