Svar på fråga 1997/98:608 om medborgarskap i Lettland

Eva Zetterberg har frågat mig på vilket sätt Sverige har agerat för att få den lettiska regeringen att upphöra med den praxis som innebär att en persons religionstillhörighet anges i de lettiska passen.

Sedan Lettland återupprättade sin självständighet 1991 efter ett halvt sekel som del av Sovjetunionen har grundläggande lagstiftning antagits eller reviderats i enlighet med den västerländska rättsstatens normer och krav. Ansträngningarna härvidlag har under det senaste året varit särskilt inriktade på att uppfylla de normer som gäller för EU-medlemskap. Även om framstegen i arbetet med att anpassa lagstiftning och administrativ praxis till europeisk nivå har varit stora, återstår ännu mycket att göra. Det är många problem som Lettland måste lösa innan kraven för EU-medlemskap är uppfyllda. I vissa fall handlar det om att anpassa existerande administrativa strukturer efter europeisk praxis. I andra fall gäller det att etablera helt nya strukturer.

Den stora andelen icke-medborgare i Lettland är huvudsakligen ett resultat av folkomflyttningarna under den sovjetiska tiden. Som kommande EU-medlem är det av värde för Lettland, (liksom även för Estland), att hela befolkningen är väl integrerad i samhället. Den europeiska kommissionen konstaterade i sitt yttrande över Lettlands medlemskapsansökan, att integrationstakten av landets icke-medborgare bör accelereras. Den svenska regeringen har ingen avvikande mening härvidlag. Såväl EU som Sverige har också kontinuerligt lämnat stöd till integrationsprocessen, bl.a. genom att förbättra möjligheterna för landets icke-medborgare att lära sig landets språk.

Att frågan om integrationsprocessen är av vikt understryks kontinuerligt i Sveriges bilaterala kontakter med företrädare för Lettlands regering. Även om processen gör framsteg kan mer göras. Lettlands regering har själv bidragit till processen bl.a. genom att förenkla procedurerna för beviljandet av medborgarskap. Samtidigt, bör understrykas, är frågan om medborgarskap också en fråga om personligt val. Ingen bör påtvingas ett medborgarskap mot sin vilja. Frågan om att påskynda denna process är också en fråga om att förse icke-medborgarna själva med motiv att ansöka.

Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) spelar en viktig roll genom att bidra till att identifiera problem som är relaterade till minoritetsfrågorna och integrationsprocessen i Lettland och föreslå lämpliga lösningar. Organisationen granskar minoritetsfrågorna såväl på ett övergripande plan som avseende administrativ praxis. I fråga om nationalitetshängivelse i pass har OSSE:s högkommissarie för nationella minoriteter specifikt rekommenderat Lettland att göra denna uppgift frivillig. Sverige har konsekvent i olika sammanhang stött OSSE:s arbete i Lettland och framfört, att denna organisations förslag och rekommendationer på minoritetsområdet bör genomföras.

Under den sovjetiska tiden i Lettland, liksom i hela f.d. Sovjetunionen, användes bl.a. begreppet "nationalitet" för att ytterligare precisera en persons identitet i samband med att pass utfärdades (personnummer används inte). Således angavs i passen om en person var exempelvis "ryss", "est", "lett" eller "ukrainare". Även beteckningen "svensk" förekom. En person kunde också anges som "jude". När Lettland efter den återupprättade självständigheten utformade nya pass för landets medborgare och icke-medborgare, kom man i detta avseende att förfara på samma sätt som i fråga om de gamla sovjetiska passen. Denna praxis lever alltså kvar sedan den sovjetiska tiden och har övertagits av det självständiga Lettland.

Det förfarandet kan förvisso ge upphov till stötande associationer och torde sakna motsvarighet i internationell praxis. Det är min förhoppning att man på lettisk sida harmoniserar utformningen av passhandlingar i linje med vad som är gängse i det övriga Europa.