Svar på fråga 1997/98:960 om avvisningar av bosnier med kroatiska pass

den 12 augusti

Ulla Hoffmann har frågat statsministern vilka åtgärder regeringen har för avsikt att vidta för att förhindra avvisningarna av kroater från Bosnien och Herzegovina, som är fastställda till den 10 augusti 1998. Frågan har överlämnats till mig.

Som ett direkt svar på Ulla Hoffmanns fråga om regeringens åtgärder för att förhindra avvisningen vill jag erinra om att regeringen inte har möjlighet att ingripa i myndighetsutövningen i enskilda ärenden. Emellertid vill jag understryka att regeringen är angelägen om att bosnienkroaterna skall kunna återvända under tillfredsställande förhållanden.

De kroatiska medborgare från Bosnien och Herzegovina som ansökt om asyl i Sverige och efter noggrann individuell prövning fått avslag på sina ansökningar i högsta instans, Utlänningsnämnden, och avvisats till Kroatien, har tre månader på sig att förbereda sin avresa. Polisen, som är verkställande myndighet etablerar kontakt med de avvisade och arrangerar resorna genom kriminalvårdens transporttjänst i Göteborg. Som exempel kan nämnas att en avresa planeras den 14 augusti för tolv bosnienkroater, som inte driver sina ärenden vidare. Resan organiseras med buss då de flesta medför bagage om 100-125 kg.

Sålunda har förberedelsetiden inför avresan utsträckts till tre månader och de har möjlighet att få visst ekonomiskt stöd. Med stöd av den särskilda förordningen om bidrag i vissa fall till återvändande kan bosnienkroaterna få bidrag med 5 000 kr per person, dock högst 30 000 kr per familj. En annan åtgärd är att ambassaden i Zagreb förstärkts med en särskild tjänsteman som skall stödja och följa upp situationen för de återvändande. Ambassaden i Zagreb underrättas av transporttjänsten när bosnienkroater genom dess försorg reser till Kroatien. Detta sker också för den planerade resan till Kroatien den 14 augusti 1998.

Under kriget kom ca 5 000 bosnienkroater med kroatiska pass till Sverige och ansökte om uppehållstillstånd. Eftersom de sökt och fått medborgarskap i annat land togs beslut om att inte generellt ge dem uppehållstillstånd i Sverige. Omkring 2 000 har avvisats eller återvänt på egen hand. Ca 3 000, varav många barnfamiljer, har under den senaste tiden fått uppehållstillstånd av humanitära skäl. Det är svårt att redovisa statistik på det här området då siffrorna ändras från dag till dag. Den senaste uppgiften från Invandrarverket visar att det nu finns 327 med kroatiska pass kvar i mottagningssystemet. Av dem har 70 fått permanent uppehållstillstånd. Ett hundratal väntar på slutligt besked på asylansökningar eller ny ansökan. 185 har i dag fått avvisningsbeslut från Utlänningsnämnden. Nya asylsökande fortsätter också att komma från Kroatien och Bosnien. Under 1997 sökte 158 bosnienkroater asyl och hittills i år 42. Fram t.o.m. juli hade 737 bosnier sökt asyl i Sverige under det här året. Enligt Invandrarverkets bedömning kom de flesta av dem från Tyskland, för att undvika avvisning därifrån.

Mellan 200 000 och 300 000 bosnier och bosnienkroater som inte fått uppehållstillstånd finns fortfarande utanför regionen i främst Tyskland och Schweiz. Jag vill erinra om att Sverige i samband med kriget beviljade 60 000 flyktingar och anhöriga från Bosnien permanent uppehållstillstånd.

Avvisade bosnienkroater med kroatiska pass är kroatiska medborgare och inte flyktingar, som återvänder till Kroatien. Ulla Hoffmann hänvisar i sin fråga till ny information om situationen i Kroatien och Bosnien av betydelse för återvändande bosnienkroater. Det är riktigt men inte någon nyhet att flyktingar som återvänder fortfarande möter problem av olika slag. Det "lätta" återvändandet till områden där den egna etniska gruppen är i majoritet är nu i stort sett avslutat. För dem finns inte några problem med säkerheten men de liksom den övriga befolkningen känner av de ekonomiska och sociala konsekvenserna av förödelsen under kriget och av att återuppbyggnad och återhämtning ännu är i början. Den internationella insatsen i Bosnien för säkerhet och återuppbyggnad fortsätter med oförminskad styrka. Den inriktas nu under ledning av den Höge representanten, OSSE och FN:s flyktingkommissarie dels på att höstens val skall kunna genomföras på ett demokratiskt sätt, dels på att skapa förutsättningar för och direkt stödja och skydda minoritetsåtervändande. På biståndsområdet är EU och Sverige stora aktörer bl.a. med projekt för bostadsreparationer och byggande på ett stort antal orter.

Antalet fördrivna inom Bosnien eller som befinner sig som flyktingar i regionen och andra främst europeiska länder uppgår fortfarande till mer än 1,5 miljoner.

Kroatien har en nyckelroll för att flyktingåtervändandet skall kunna fungera i regionen som helhet. Om serber som flytt från olika områden i Kroatien får möjlighet att återvända hem kan bostäder i sin tur frigöras för kroater och muslimer som vill eller behöver återvända till sina hem. Det har funnits anledning till kritik mot Kroatien för hur flyktingproblemet behandlats. Detta har varit skälet till att Kroatien utsatts för stark press från det internationella samfundet att leva upp till sina åtaganden både som medlem av Europarådet och part i Daytonavtalet. Kroatien har nu antagit en acceptabel plan för flyktingåtervändande. Planen, som godkändes av parlamentet för drygt en månad sedan, ger fördrivna ovillkorlig rätt att återfå sin egendom. Den tar bort möjligheten att tillfälligt beslagta egendom som tillhör flyktingar och den bekräftar rätten till bistånd för återvändande inom ramen för existerande sociala skyddsnät. Planen skapar också bättre förutsättningar för tvåvägsåtervändande mellan Bosnien och Kroatien.

Det internationella samfundet (genom OSSE, UNHCR m.fl.) inriktar sig nu på att följa upp att återvändandeplanens intentioner genomförs. Planen har, om den efterlevs, skapat förutsättningar också för ett ökat bistånd till Kroatien för att underlätta integrationen för återvändande flyktingar.

Jag har valt att svara utförligt på Ulla Hoffmanns fråga för att klargöra att regeringen nära följer utvecklingen efter kriget i Bosnien och på allt sätt försöker bidra till att fredsprocessen enligt Daytonavtalet skall göra framsteg.

Till sist vill jag framhålla att asylansökningar från bosnienkroater behandlas individuellt och genom ny ansökan till Utlänningsnämnden kan nya omständigheter som rör utvecklingen i regionen eller humanitära skäl prövas också sedan beslut om avvisning vunnit laga kraft.