den 21 augusti
Ulla Hoffmann har frågat mig vilka åtgärder regeringen kommer att vidta för att Statens invandrarverk skall följa svensk praxis vad gäller avvisning till minoritetsområden i Bosnien.
Ulla Hoffmann hänvisar i sin fråga till ett enskilt asylärende, där Invandrarverket fattat beslut i ärendet. Jag har inte möjlighet att kommentera det enskilda ärendet men kan hänvisa till att regeringen får anledning att komma in på frågeställningen i samband med att ett par enskilda ärenden skall avgöras. Ärendena som rör bosnier har nyligen överlämnats av Utlänningsnämnden till regeringen och jag vill inte föregripa beredningen av dessa beslut.
Jag vill ändå åter - vilket jag tidigare gjort i svar på fråga 1997/98:763 den 27 maj och fråga 1997/98:853 den 11 juni - redogöra för det samarbete som Sverige har med andra EU-stater enligt Dublinkonventionen, eftersom det är avgörande för den fråga som här har ställts till mig.
Alla medlemsstater i EU har ratificerat och tillämpar 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning, vilket är en grundläggande och avgörande förutsättning för ett sådant samarbete som Sverige nu har med andra EU-stater enligt Dublinkonventionen. För att understryka betydelsen av Genèvekonventionen slås det i ingressen till Dublinkonventionen fast att medlemsstaterna skall garantera flyktingar skydd i enlighet med sina åtaganden enligt Genèvekonventionen. Förutsättningarna från svensk sida för ett samarbete enligt Dublinkonventionen måste vidare vara, och är, att de involverade staterna är demokratiska rättsstater som respekterar de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Så är fallet vad gäller medlemsstaterna i EU och det finns inte någon anledning från svensk sida att tro att medlemsstaterna skulle avvika från den standarden.
Alla medlemsstater i EU har ratificerat och tillämpar den europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Tillämpningen och efterlevnaden av konventionen övervakas av Europadomstolen i Strasbourg.
När Amsterdamfördraget träder i kraft, vilket troligen blir under år 1999, så förstärks och betonas ytterligare skyddet för mänskliga rättigheter inom EU. I fördraget sägs att medlemsstaterna och unionen förbinder sig att respektera allmänna principer om frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, grundläggande friheter och rättsstaten.
Reglerna i Dublinkonventionen fastställer vilken av EU:s medlemsstater som har skyldighet att pröva en asylansökan och reglerar på så sätt inom EU hur första asyllandsprincipen skall tillämpas. Konventionen innebär inte i sig någon plikt att sända en asylsökande till den stat som enligt konventionen skall pröva en ansökan. Jag menar samtidigt att det finns starka skäl att som regel tillämpa Dublinkonventionen i enlighet med dess syfte. Att tillämpa första asyllandsprincipen mellan EU:s medlemsstater är legitimt eftersom den givna utgångspunkten är att de berörda staterna uppfyller internationella förpliktelser i fråga om flyktingrätt och mänskliga rättigheter. En väl fungerande Dublinkonvention ger också ett utrymme, som vi vill värna om, för enskilda medlemsstater att gå utöver minimikraven när det gäller att ge skyddsbehövande en fristad. Vi vill kunna hävda vår syn i den svenska utlänningslagstiftningen rörande vad som skall ge rätt till skydd samtidigt som vi verkar för en rimlig ansvarsfördelning mellan EU:s medlemsstater då det gäller att ta emot asylsökande. Detta ger oss också den bästa utgångspunkten för att inom EU som helhet verka för en solidarisk och generös flyktingpolitik.
Att vi i Sverige har många enskilda, folkrörelser och politiska partier som engagerar sig för asylrätten och för solidaritet är en stor tillgång när vi nu i och med Amsterdamfördraget går in i ett närmare samarbete inom EU i flykting- och invandringsfrågor. Jag hoppas att opinionsbildarna i Sverige nu också riktar blickarna mot Europa för att tillsammans med likasinnade i andra länder säkra det folkliga stödet för en flyktingpolitik präglad av respekt för mänskliga rättigheter och humanitet.