Kent Olsson har frågat mig om vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förhindra att fackliga avtal sätter riksdagens beslut ur spel.
Ett grunddrag för den arbetsrättsliga lagstiftningen är att den för det mesta förutsätter någon form av samverkan och avtalsreglering mellan organisationerna på arbetsmarknaden. Det är därför mycket vanligt att arbetsrättsliga lagar görs dispositiva för parterna. I lagen tas då in särskilda bestämmelser om rätt att helt eller delvis frångå lagreglerna och ersätta dem med kollektivavtal.
Reglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd (anställningsskyddslagen) om tidsbegränsade anställningar är dispositiva för parterna. Parterna kan alltså själva reglera vilka anställningsformer som skall gälla mellan parterna och hur dessa skall vara utformade. Parterna har därutöver full frihet att anpassa sina avtal efter att olika förhållanden ändras, så även om lagstiftningen ändras.
Även den nya 5 a § i anställningsskyddslagen om överenskommen visstidsanställning är på detta sätt dispositiv för parterna. Vilken verkan bestämmelsen har på redan ingångna avtal får då avgöras genom tolkning av avtalet i det enskilda fallet. Därvid beaktas de förutsättningar som gällde vid avtalets tillkomst, den förändring av dessa förutsättningar som den nya lagregeln utgör och övriga omständigheter som brukar läggas till grund för avtalstolkning (jfr prop. 1981/82:71 s. 111).
Genom att lagreglerna är dispositiva för parterna kan reglerna anpassas till de skilda förhållanden som råder i olika branscher. Principen om parternas avtalsfrihet är oerhört viktig och jag anser att den skall värnas. Jag avser därför inte ta några initiativ för att ändra denna ordning.
Jag vill därutöver framhålla att det är regeringens uppfattning att den nya anställningsformen överenskommen visstidsanställning underlättar nyanställningar och ökar flexibiliteten för företagen.