Svar på fråga 1997/98:725 om vårdgarantin

Sten Tolgfors har frågat mig vad jag avser göra för att förkorta de orimligt långa vårdköerna.

Jag anser att det är viktigt att något nyansera den debatt om långa vårdköer som för närvarande pågår bl.a. i massmedierna. Högt prioriterade patientgrupper får redan i dag vård utan onödig väntan. Den som drabbas av stroke, hjärtinfarkt, olycksfall eller annan akut åkomma tas omedelbart om hand. Den akuta delen av sjukvården omfattar uppemot 80 % av all sjukvård. Det är den resterande femtedelen som diskussionen om köer och väntetider avser. I denna grupp finns det patienter som får vänta alltför länge på behandling. Jag anser att kraftfulla åtgärder måste sättas in för att minska väntetider till vård och behandling som inte är akut.

En viktig förutsättning för att tillgängligheten inom vården skall förbättras är, vid sidan av en kontinuerlig verksamhetsutveckling och ett förbättrat resursutnyttjande, att landstingen ges ekonomiska förutsättningar för att minska väntetiderna. Bl.a. mot den bakgrunden föreslår regeringen i 1998 års ekonomiska vårproposition (proposition 1997/98:150, utgiftsområde 25) att statsbidragen till kommuner och landsting skall höjas med ytterligare 4 miljarder kronor år 1998, utöver tidigare beslutade och aviserade höjningar. Därigenom kommer nivån på statsbidragen totalt att bli över 20 miljarder kronor högre år 2000, i förhållande till år 1996.

De ökade statsbidragen gör det redan nu möjligt för landstingen att vidta åtgärder för att minska väntetiderna i vården. I samtliga landsting pågår också sådana aktiviteter. Som exempel kan nämnas Stockholms läns landsting som räknar med att inom en snar framtid åter klara den gamla vårdgarantin och därefter planerar att vidga den till att omfatta fler diagnoser. För att beta av vissa köer har privata vårdgivare anlitats för hundratals operationer. Landstingsförbundet bedriver också tillsammans med landstingen projektet Genombrott, som är en specifik metod för att snabbt förbättra tillgängligheten i vården. Metoden har visat sig vara mycket framgångsrik.

Ytterligare steg för att minska väntetiderna för både besök och behandling tas i den s.k. Dagmaröverenskommelsen för år 1999, som inom kort skall behandlas av regeringen.

När tillgängligheten inom vården analyseras är det inte tillräckligt att endast fokusera på köer och väntetider. Dessa är starkt beroende av tillgängligheten i övrigt; inom akutsjukvården, i primärvården och i den kommunala vården och omsorgen. Landstingens arbete med att förbättra tillgängligheten bör därför gälla både tillfälliga insatser inom uttalade köområden och långsiktigt förbättringsarbete för att öka produktionen. Det handlar också om att förstärka det akuta omhändertagandet i hela vårdkedjan.

Den gamla vårdgarantin fokuserade endast på ett litet antal ingrepp/diagnoser. Garantin kritiserades från olika håll bl.a. mot bakgrund av att den omfattade en alltför liten del av vårdkedjan. Från läkarhåll menade man att garantin prioriterade grupper på ett sätt som inte överensstämde med den medicinska prioriteringen. Det har också hänt mycket inom vården sedan den gamla vårdgarantin infördes år 1992. Den medicinsk-tekniska utvecklingen har gått fort. Exempelvis behandlas människor i dag allt högre upp i åldrarna, vilket naturligtvis är humant men innebär att kraven på sjukvården ökar. De medicinska kriterierna för olika ingrepp har också förändrats. Som exempel kan nämnas att när vårdgarantin infördes omfattades endast starroperation av ett öga. I dag opereras båda.

Jag anser att det är ett rimligt mål att införa en garanti som innebär att all vård och behandling skall ges inom högst tre månader. Men man måste inse att en sådan garanti både kräver resurstillskott och bättre organisation. Det tar alltså tid innan ett sådant löfte kan uppfyllas i alla delar av landet.

Frågan kompliceras ytterligare dels av att det i bland är svårt att leva upp till olika utfästelser på grund av att det helt enkelt finns för få läkare som kan utföra en viss operation, dels måste riksdagens beslut om prioriteringar inom hälso- och sjukvården beaktas. Jag accepterar inte att planerade kirurgiska ingrepp tränger undan vården av äldre, reumatiker, kroniskt sjuka barn och andra grupper som har återkommande behov av stöd från hälso- och sjukvården.