Svar på fråga 1997/98:185 om rehabilitering i offentlig regi

Barbro Westerholm har frågat socialministern om vilka motiv som ligger bakom regeringens beslut att knäcka alternativen till den rehabilitering som sker i offentlig regi. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Medlen för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster minskades tillfälligt med 200 miljoner kronor åren 1997 och 1998 i avvaktan på resultatet av en översyn av de senaste årens rehabiliteringssatsningar. Statskontoret fick regeringens uppdrag att göra denna översyn, som skall redovisas senast den 15 december 1997. Det handlar således inte om en permanent neddragning av medlen för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster.

I sin budgetproposition för 1998 har regeringen föreslagit att särskilda medel skall ställas till försäkringskassornas förfogande genom en sammanläggning av medel som för närvarande är avsatta för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster, arbetstekniska hjälpmedel, läkarutlåtanden och läkarundersökningar, särskilt bidrag samt resor till och från arbetet i stället för sjukpenning. Försäkringskassorna ges inom ramen för särskilda medel därmed möjlighet att förbättra och fördjupa samverkan. Sammanlagt beräknas de särskilda medlen i budgetpropositionen uppgå till 714 miljoner kronor, varav högst 100 miljoner kronor får användas till försäkringskassornas administration. Sedermera har ytterligare 100 miljoner kronor tillkommit till försäkringskassornas administration inom ramen för de särskilda medlen som nu uppgår till 814 miljoner kronor.

Regeringens förslag om särskilda medel är föranledda av de nya riktlinjer för samverkan inom rehabiliteringsområdet som gäller fr.o.m. år 1998. Det har således inget samband med att försäkringskassornas köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster i början av hösten endast ligger på ca 40 % av anslagsbeloppet.

Den nya inriktningen av samverkan öppnar för ett effektivare utnyttjande av samhällets samlade resurser och att människors behov av stödåtgärder därmed bättre kan tillgodoses än för närvarande.

Jag är övertygad om att försäkringskassornas möjligheter att förbättra och fördjupa samverkan kommer att effektivisera rehabiliteringen för framför allt utsatta grupper. Den rehabilitering som sker i offentlig regi kommer därmed att bli bättre och mer ändamålsenlig. Jag tror också att en ökad samverkan medför att försäkringskassornas köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster kommer att öka.