De senast beslutade ändringarna i förhållandet och möjligheterna för humanistiska forskare har väckt stor uppståndelse inte bara bland de närmast berörda utan i hela den svenska forskarvärlden. Även utomlands ställer sig många forskare frågan vad som kommer att hända med forskningen i Sverige. Forskningen inom olika discipliner är till sin karaktär mycket olika, och lika litet som runda pluggar passar till fyrkantiga hål, passar formerna för naturvetenskaplig forskning för de sociala och humanistiska domänerna. Mycket av forskningen på dessa områden har i vårt land utförts på deltid av t.ex. gymnasielärare. Härigenom har vi kunnat få en ömsesidig befruktning av gymnasieskola och universitet. Självfallet tar forskning som bedrivs något längre tid och måste få göra det, och den ger också andra värden. Många som nu påbörjat sin grundutbildning med sikte på forskarutbildning eller hunnit påbörja denna, ser nu sin akademiska bana försvårad eller t.o.m. spolierad. Det värsta om man ser till samhällets sätt att använda sina humanresurser och dessutom ur rättvisesynpunkt, är att frågan om möjligheter att forska främst inom humaniora blir en plånboksfråga.
Vilka åtgärder är utbildningsministern beredd att vidta för att förhindra att den humanistiska forskningen blir väsentligt försvårad genom de nu beslutade förändringarna?