Svar på fråga 1997/98:144 om polisens passivitet

Britt-Marie Danestig har frågat mig vad jag avser att göra för att ändra polisens passiva förhållningssätt gentemot grupper som demonstrerar främlingsfientlighet och rasism.

I sin fråga refererar Britt-Marie Danestig till ett par händelser som inträffat den senaste tiden där hon anser att polisens agerande uppvisat allvarliga brister. Hon är av uppfattningen att polisen uppträtt passivt i förhållande till våldsamma nynazister dels vid en demonstration mot rasism, främlingsfientlighet och våld mot homosexuella anordnad av medlemmar i Ung vänster i Linköping, dels vid en demonstration som hölls av en grupp nynazister vid Norra Bantorget i Stockholm.

Med anledning av polisens agerande i de två nämnda fallen har det också från andra håll än Britt-Marie Danestigs satts i fråga om polisen är tillräckligt aktiv i sitt arbete att motverka rasism och främlingsfientlighet i samhället. Jag vill betona att polisen enligt min uppfattning gör ett utomordentligt arbete inom detta område. Jag har emellertid förståelse för att det ibland, i vissa situationer, kan synas som om polisen inte agerar med tillräcklig beslutsamhet och kraft mot ett så allvarligt brott som hets mot folkgrupp.

Jag vill först poängtera att det inte kan råda någon tvekan om att regeringen lägger utomordentlig vikt vid bekämpningen av rasism och främlingsfientlighet. I polisens regleringsbrev för 1997 sägs uttryckligen att polisen skall ägna särskild uppmärksamhet åt brott med rasistiska inslag. För att säkerställa att polisen gör så, har regeringen uppställt långtgående återrapporteringskrav. Dessa innebär att polisen skall redovisa sina insatser mot kriminalitet som har sin grund i rasistiska motiv samt redovisa och kommentera inom vilka brottskategorier som det är vanligast att rasistiska inslag förekommer. Också av 1998 års budgetproposition framgår att rasism och främlingsfientlighet måste motverkas med kraft och att det är viktigt att polisen fortsätter att särskilt uppmärksamma brott med rasistiska inslag.

Mot bakgrund av det sagda är jag övertygad om att varje polisman är medveten om det viktiga och det nödvändiga i att bekämpa rasism och främlingsfientlighet varhelst den påträffas. Regeringen kommer också fortsättningsvis att se till att brottslighet med rasistiska förtecken ägnas särskild uppmärksamhet av polisen och rättsväsendet i övrigt.

I stort sett alla former av öppna uttryck för rasism och främlingsfientlighet är kriminaliserade och de av regeringen beslutade prioriteringarna är klara och entydiga. De händelser Britt-Marie Danestig beskriver aktualiserar emellertid också frågan hur polisen skall agera rent operativt för att förhindra att brott begås i samband med demonstrationer. Det är en uppgift för polisen att med hänsyn till föreliggande omständigheter besluta om vilka åtgärder som behöver vidtas.

En av de många frågor som då inställer sig är om polisen vid demonstrationer skall prioritera att upprätthålla ordningen på gator och torg, t.ex. genom att hålla demonstranter och motdemonstranter åtskilda framför att ingripa mot brott, såsom exempelvis hets mot folkgrupp.

Utan att ta ställning i de aktuella fallen vill jag säga att jag anser det viktigt att polisen inför demonstrationer och andra sammankomster med många deltagare planerar sina åtgärder på ett sådant sätt att man inte hamnar i situationen att man måste avstå från att direkt ingripa mot brott. Att polisen vid en demonstration i ett tidigt skede agerar kraftfullt och bestämt mot dem som gör sig skyldiga till brott verkar i sin tur brottsförebyggande i förhållande till övriga mötesdeltagare. Därmed upprätthålls också den allmänna ordningen. I de fall brottsligheten handlar om hets mot folkgrupp är det också av särskild vikt att polisen i handling visar hur allvarligt vi ser på denna brottslighet.