Eva Goës har frågat mig på vilket sätt jag avser agera för att Sverige inte skall bygga in sig i en infrastruktur med gasledningar och kablar och därmed binda landet till fossila bränslen.
Jag skulle vilja börja med att påminna Eva Goës om att de fossila bränslena fortfarande svarar för mer än 40 % av Sveriges energitillförsel. I fjol uppgick fossilbränsleanvändningen - i huvudsak olja - till drygt 250 TWh. Industrin använde drygt 40 TWh olja, kol och koks. I vissa tillämpningar är en övergång till biobränslen möjlig, men inte i alla. Naturgas ger lägre utsläpp av koldioxid och andra miljöstörande ämnen än både kol och olja.
Så till Eva Goës fråga, som jag skulle vilja se i ett vidare perspektiv än det svenska.
Sveriges samarbete med de central- och östeuropeiska länderna utgör en viktig del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Detta markeras inte minst genom president Jeltsins besök just nu. En fungerande energiförsörjning är avgörande för den ekonomiska och sociala utvecklingen i Östeuropa. I dag är energisektorn i flera avseenden underutvecklad och det finns ett stort utrymme för kostnadseffektiva åtgärder vad gäller koldioxidutsläpp, försurande utsläpp och kärnsäkerhet. Sverige har under flera år aktivt deltagit i och finansierat projekt för t.ex. konvertering av fossileldade till biobränsleeldade anläggningar, energieffektiviseringar och förbättrad kärnsäkerhet.
Länderna runt Östersjön står inför en stor omställning av sina energisystem. Det finns förutsättningar att i regionalt samarbete bygga ett energisystem som är säkert, väl dimensionerat och ekologiskt uthålligt och som därmed kan ligga till grund för en god och långsiktig ekonomisk och social utveckling.
Utbyggnadsplanerna för elnäten runt Östersjön har på senare år i allt högre grad inriktats på en s.k. Östersjöring. Genom ringen skulle elnäten i Norden knytas ihop med de baltiska länderna, Polen, Tyskland och nordvästra Ryssland. Kabeln mellan Sverige och Polen utgör en del av denna ring.
En förbättrad infrastruktur i Östersjöområdet kan öka försörjningstryggheten i Sverige och övriga Europa och skapa förutsättningar för en ökad elhandel. Erfarenheterna från det nordiska kraftutbytet visar att en sådan utveckling är positiv både ekonomiskt och från miljösynpunkt. Genom att koppla samman elsystemen i länder med vattenkraftsbaserad elproduktion, dvs. Sverige och Norge, med elsystemen i länder med värmekraftsbaserad elproduktion, t.ex. Danmark, Tyskland och Polen, kan de samlade produktionsresurserna utnyttjas jämnare och mer effektivt. Därmed kan också de negativa miljöeffekterna av kraftproduktion reduceras i området som helhet.
Orsakerna till intresset för nya naturgasstamledningar i Norden är egentligen desamma som för elområdet, nämligen ökad försörjningstrygghet och minskad miljöbelastning.
För många länder i EU och Östeuropa är naturgas inom de närmaste decennierna det enda realistiska alternativet för en omfattande övergång från kol till mer miljövänlig elproduktion. Genom en ökad användning av naturgas som ersättning för andra fossila bränslen minskas de miljö- och klimatpåverkande utsläppen.
En sammankoppling av Nordsjöfälten och de ryska naturgasfälten med gasmarknaderna runt Östersjön och i EU är en viktig europeisk försörjningstrygghetsfråga. Trygga tillförselvägar för gas från flera leverantörsländer är också av stor betydelse för miljön i regionen. Sverige har ett strategiskt läge mellan gasfälten i Nordsjön och Ryssland. En stamledning för naturgas genom Sverige skulle kunna bidra till att öka försörjningstryggheten för hela Europa. En sådan ledning skulle också - under vissa förutsättningar - kunna bidra till minskade utsläpp av bl.a. koldioxid och en ökad diversifiering i den svenska energiförsörjningen.
Jag vill dock starkt understryka att, tvärtemot vad Eva Goës påstår, den svenska regeringen inte har tagit ställning till någon gasutbyggnad. Riksdagen antog år 1988 riktlinjer för naturgasanvändningen i Sverige. Dessa riktlinjer ligger fast. Naturgas skall av egen kraft konkurrera på den svenska energimarknaden. Investeringar i rörledningar och inköp av gas skall ske efter strikt kommersiella principer.
De goda förutsättningar för och den stora satsningen på biobränslebaserad energitillförsel, som nu genomförs i Sverige, begränsar den inhemska marknadspotentialen för naturgas. Biobränslen är med dagens ekonomiska styrmedel mycket konkurrenskraftiga för uppvärmning och kombinerad el- och värmeproduktion. Utformningen av skatter och andra styrmedel är av stor betydelse också för gasens konkurrenskraft. Naturgasens miljöfördelar jämfört med olja och kol skall beaktas. Naturgasen skall således enligt min mening kunna användas där den har störst miljö- och klimatfördelar och är ekonomiskt konkurrenskraftig.
Omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle kan därigenom föras vidare, samtidigt som belastningen på miljön från fossila bränslen hålls så låg som möjligt under omställningstiden.