Eva Goës frågar mig vad jag avser att göra för att de som tidigare inte har kunnat återvända till Förbundsrepubliken Jugoslavien skall få uppehållstillstånd. I en annan fråga undrar Eva Goës vad jag avser att göra för att de ca 1 500 medborgare i Förbundsrepubliken som väntat länge på ett återvändande skall få en human och rättvis behandling i samband med att återtagandefrågan aktualiseras.
Låt mig först poängtera att det är en viktig folkrättslig princip att en medborgare som har rest ut ur sitt land utan vidare skall kunna återvända dit igen. Tyvärr har inte Förbundsrepubliken Jugoslavien respekterat denna rätt. Därför är det nu positivt att vi har fått ett återtagandeavtal.
Avtalet är viktigt av flera olika skäl:
Det gör det möjligt för de medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien som tidigare sökt asyl i Sverige, och efter individuell prövning fått avslag, att återvända till sitt hemland. Deras väntan har varit beklagansvärt lång.
Även de medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien som nu och i framtiden söker asyl i Sverige och som inte har tillräckliga skäl till uppehållstillstånd enligt svensk lagstiftning kan med stöd av avtalet resa hem igen. Detta medför att vi i framtiden förhoppningsvis skall kunna undvika långa väntetider innan en asylsökande som fått avslag kan återvända till sitt hemland. Vi kan också motverka en överströmning av asylsökande från andra EU-länder där de sökande redan har fått sin sak prövad.
När vi har fått ett fungerande avtal kan Sverige i större utsträckning än i dag tillmötesgå viseringsansökningar från släktingar i Förbundsrepubliken Jugoslavien som vill komma och hälsa på släktingar i Sverige. Det bor över 70 000 personer i Sverige som har Förbundsrepubliken Jugoslavien som födelseland. Så länge vi inte är säkra på att de besökande kan resa hem igen är det svårt att ge visering.
I början av 90-talet kom närmare 70 000 asylsökande från Förbundsrepubliken Jugoslavien till Sverige. Av dessa fick tidigt ca 20 000 personer uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov och genom särskild hänsyn till barnfamiljer. En stor grupp, ca 30 000-35 000 personer, som fick avslag på sina ansökningar kunde avvisas innan problemen med återtagandet började 1995. En grupp omfattande som mest 5 000-6 000 blev kvar på förläggningarna med avvisningsbeslut. I denna grupp har sedan barnfamiljer och de med anknytning fått stanna av humanitära skäl. Nu återstår ca 1 700 som inte har kunnat resa hem eller har fått uppehållstillstånd.
Den svenska utlänningslagstiftningen har en fastställd ordning för situationer där återvändandet drar ut på tiden. Nya omständigheter kan leda till att en ny ansökan om uppehållstillstånd beviljas av Utlänningsnämnden, vilket efter hand också skett i ett betydande antal fall särskilt när barn berörts. Med tiden tilltar regelmässigt de humanitära skäl som talar för uppehållstillstånd. Det finns vidare en fyraårig preskriptionstid för avvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Ett nytt beslut krävs då för att avvisning skall kunna ske genom myndigheternas försorg. Anses inte ett sådant beslut motiverat, kan en förnyad ansökan om uppehållstillstånd beviljas av Statens invandrarverk. Presumtionen och praxis är då att myndigheterna ger uppehållstillstånd av humanitära skäl om inte annat, såsom att personen har hållit sig gömd eller har vandelsanmärkningar, talar emot. Jag kan nämna, att under loppet av första halvåret 1998 beräknas 810 avvisningsbeslut bli preskriberade som följd av att de inte kunnat verkställas.
Jag vill även i detta sammanhang påminna om att det finns ett speciellt återvändarstöd som kan sökas av dem vars avvisningsbeslut inte har kunnat verkställas under en period av minst två år. Detta består av ett kontantstöd för reintegration på 5 000 kr per person, dock högst 30 000 kr per familj. Det är min förhoppning att några av dem som varit här länge nu skall använda sig av möjligheten att återvända och att få del av detta stöd.
Beträffande den andra frågeställningen, att de som väntat länge skall få en human och rättvis behandling, har de, som alla andra, fått en noggrann individuell prövning av sina asylskäl. De svenska myndigheterna har vid prövningen gentemot svensk lagstiftning funnit att de inte har skyddsbehov. Vid eventuell ny ansökan tar myndigheterna hänsyn till såväl individuella skäl som till utvecklingen i hemlandet. I vilken tidsordning, beroende på när asylansökan gjordes, återtagandet skall ske är en fråga som myndigheterna har att ta ställning till. I avtalet stipuleras att full respekt skall visas för mänskliga rättigheter och för de personers värdighet som skall återsändas. Jag verkar för att vi i större utsträckning skall kunna följa de återvändande även efter det att de har kommit hem. Sveriges ambassad gör täta besök i Kosovo och vi hoppas också att svenska biståndsorganisationer skall kunna verka i Kosovo. Ju mer relationerna mellan våra länder normaliseras desto lättare är det att följa utvecklingen i området.
Avslutningsvis vill jag framhålla att jag anser det vara angeläget att en ordnad avvisning kommer i gång så fort som möjligt.