Ulla Hoffmann har frågat justitieministern om vilka åtgärder regeringen har för avsikt att vidta för att de nu levande män som placerades i militära interneringsläger skall ges en viss upprättelse genom att få veta av vem och varför de internerades. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.
Under andra världskriget förekom att vissa medborgare inkallades till värnpliktstjänstgöring i särskilda arbetskompanier. Frågan om utredningar om omständigheterna kring arbetskompanierna var några gånger under 1980-talet föremål för regeringens prövning. Den 30 maj 1985 avslog regeringen en framställning om en sådan utredning med följande motivering:
"Besluten att inrätta särskilda enheter för värnpliktiga som bedömdes kunna skapa oro genom t.ex. agitatorisk verksamhet vid de reguljära förbanden hade sin bakgrund i då rådande uppfattningar om vad som utgjorde hot mot landet. Strävandena att hålla Sverige utanför kriget sattes före individens rättssäkerhet på grunder som inte skulle anses godtagbara i dagens samhälle. Den tillgängliga dokumentationen visar också att kommenderingen av värnpliktiga till arbetskompanierna i alltför många fall skedde efter bristfälliga utredningar.
Det är emellertid inte meningsfullt att nu granska förhållanden under början av 1940-talet i syfte att få underlag för uttalanden om lämpligheten av vissa åtgärder. Detta gäller särskilt som det måste vara praktiskt omöjligt att efter så lång tid pröva om uttagningen av värnpliktiga till arbetskompanierna i det enskilda fallet haft fog för sig utifrån vad som kunde anses rimligt vid den tidpunkten."
Vid riksmötet 1987/88 avslog riksdagen ett motionsyrkande av Lars Werner m.fl. (vpk) om upprättelse av de personer som internerades i arbetsläger under andra världskriget (KU 1987/88:10, RD 36). Utskottet ansåg att det efter den långa tiden som förflutit inte var meningsfullt att vidta åtgärder för att utreda påtalade förhållanden.
Som svar på en liknande fråga i riksdagen den 14 maj 1996 hänvisade dåvarande försvarsministern Thage G Peterson till regeringens och riksdagens beslut och förklarade att han inte ansåg att det fanns anledning att göra någon annan bedömning.
Som svar på Ulla Hoffmanns fråga vill jag för egen del säga att jag inte gör någon annan bedömning än den som regeringen och riksdagen tidigare gjort.