Lennart Fridén har frågat vilka åtgärder jag planerar att vidta för att enskilda konsumenter inte skall drabbas av, som han uttrycker det, en orimlig taxesättning hos posten. Bakgrunden till frågan är att posten tar ut en administrativ avgift för betalningsförmedlingen i samband med postförskottsförsändelser från utlandet.
Postförskott betyder att mottagaren betalar kostnaden för varan, vari ingår den av avsändaren betalda frakten, vid mottagandet av paketet. Postförskott fungerar som en säkerhet för att avsändaren får betalt för det levererade godset, alternativt att han får tillbaka paketet om mottagaren inte betalar. Mottagaren betalar alltså när paketet hämtas ut och pengarna sätts in på avsändarens konto (om s.k. giropostförskott används) eller skickas direkt till avsändaren (om s.k. postförskottsanvisning används).
Sedan den 1 januari 1998 tar postgirot ut en avgift av mottagaren för betalningsförmedlingen. Detta sker bl.a. mot bakgrund av en överenskommelse mellan postoperatörerna i Europa om att avgiften för betalning (för överföringen av pengar till avsändaren) skall tas ut av mottagaren i samband med att försändelsen lämnas ut. Betalningsavgiftens storlek varierar från land till land och beroende på vilket sätt som avsändaren önskar få betalt. Postgirots avgifter är för närvarande 15 kr om den utländske leverantören har ett svenskt postgirokonto, 85 kr för inbetalning till utländskt postgirokonto, samt 125 kr för kontantutbetalning till utlandet.
Som jämförelse tar bankerna ut liknande avgifter för motsvarande betalningstjänster. Exempelvis tar SE-banken ut en avgift på 70 kr för en betalning till ett konto i en utländsk bank under förutsättning att man är kund i SE-banken. För övriga är avgiften 170 kr, enligt SE-bankens avdelning för utlandsbetalningar. Det bör nämnas att de avgifter som postgirot och bankerna tar ut inte är reglerade.
Kunden kan välja flera alternativa betalningssätt: via bank, internationella betalkort, postförskott m.m. Kostnaden varierar sedan bl.a. beroende på vilken bank som används, vilken typ av betalkort som kunden använder, typ av postförskott etc. Kunden kan också vanligtvis välja med vilket företag paketet skall transporteras, dvs. kunden är inte tvungen att använda posten. Det råder således inte ett monopol inom detta område, utan snarare en stor valfrihet.
Det som är allvarligt i sammanhanget är att kunden antagligen inte har tillräcklig information vid köptillfället. Förutsättningen för att kunna utnyttja de valmöjligheter som nämnts ovan är nämligen att kunden (mottagaren av paketet) kommer överens med säljaren (avsändaren) om betalningssätt, fraktföretag etc., innan paketet skickas från avsändarlandet.
Den privatperson som köper en bok från utlandet, t.ex. från en Internetbokhandel, får inte alltid information om det slutliga priset, dvs. kostnaden för varan inklusive samtliga avgifter. Konsumentinformation är därför en mycket viktig fråga, inte minst i den fortsatta utvecklingen av elektronisk handel. Jag tror att förbättrad information är en väg som måste prövas innan nya regleringar övervägs.
När det gäller den konkreta frågan, dvs. om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av att posten påför dessa avgifter för betalningsförmedling hänvisar jag till att posten sedan mars 1994 är ett aktiebolag. Efter bolagiseringen är det postens ledning som beslutar om avgifter och avgifternas storlek. Mot bakgrund av detta finner jag inte anledning att vidta några åtgärder.