Roy Ottosson har frågat mig om hur jag avser verka för att förhindra en utfiskning av strömming i Bottenhavet som slår ut stora delar av det kustnära, lokala fisket.
Det svenska fisket skall bedrivas på ett hållbart sätt. Ett optimalt nyttjande av fiskbestånden skall nationellt uppnås genom att försiktighetsprincipen tillämpas och den biologiska mångfalden säkerställs. Fisket efter sill och strömming i Östersjön regleras internationellt av Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC), där samtliga länder gränsande till Östersjön deltar. I september varje år före det aktuella fiskeåret fastställs med stöd av rekommendationer från Internationella havsforskningsrådet (ICES) det maximala fångstuttaget för kommande kalenderår. I den del av Östersjön som begränsas av latituden N5930, dvs. huvudsakligen Bottenhavet samt Bottenviken, är för år 1998 högsta tillåtna uttag 110 000 ton sill och strömming. Kvantiteten får fiskas endast av Sverige och Finland. Sveriges andel av denna kvot är 19 820 ton. Historiskt har endast en mycket liten del av den svenska kvoten fiskats upp. Under åren 1996 och 1997 fiskades exempelvis endast 3 400 respektive 4 700 ton av tilldelad kvot.
Det nu pågående fisket sker helt i enlighet med de för området gällande bestämmelserna. Fisket är däremot såtillvida ovanligt att denna typ av fartyg normalt inte bedriver trålfiske i detta område. Varje svensk fiskare är ålagd att redovisa sitt fiske senast 48 timmar efter landning vilket innebär att Fiskeriverket har mycket god kännedom om fångstmängder i det aktuella området. Intill den 28 maj 1998 hade inrapporterats en fångstmängd av sill och strömming uppgående till ca 2 000 ton. Fiskeriverket följer fisket kontinuerligt och kan vidta åtgärder vid alarmerande situationer. Vid behov kan Fiskeriverket genom att utfärda föreskrifter stoppa eller i olika avseenden begränsa fisket.