Erling Bager har frågat mig om jag avser ta något initiativ för att protestera mot att militärregimen i Nigeria kränker FN:s stadgar om de mänskliga rättigheterna.
Låt mig inledningsvis understryka att Sverige ser med stor och ökande oro på situationen i Nigeria. Den utlovade övergången till demokrati som enligt regimens egen plan skall vara helt genomförd den l oktober i år, då en folkvald och civil regering skall överta ledningen för landet, har inte uppfyllt de rimliga krav man måste ställa på en sådan process. Det ytterst låga deltagandet - officiella siffror saknas betecknande nog fortfarande - i parlamentsvalet i slutet av april och det faktum att det planerade presidentvalet i höst kommer att ersättas av en folkomröstning för eller mot general Abacha, som är den ende kandidaten till presidentposten, bekräftar enligt min uppfattning att övergångsprocessen har fundamentala brister. Den är helt enkelt inte trovärdig.
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna har under flera år påtalat Nigerias allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Så skedde också vid årets session, då kommissionen på förslag av EU antog en resolution i vilken kommissionen ger uttryck för djup oro över Nigerias brott mot de mänskliga rättigheterna och uppmanar landets regering att vidta en rad olika åtgärder. Sådana landresolutioner antar kommissionen för länder där brotten mot mänskliga rättigheter anses vara särskilt grova eller oroande och visar på det allvar med vilket kommissionen betraktar utvecklingen i Nigeria. Med kommissionens resolution förnyades också mandatet för den särskilde rapportör, vars uppgift är att granska och rapportera om situationen för de mänskliga rättigheterna i Nigeria, en åtgärd som är en av flera mekanismer som används för att följa utvecklingen i länder som begår allvarliga eller systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna.
Helt nyligen har också FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinson uttalat sin djupa oro över dödsdomarna mot sex personer, bl.a. regimens förre andreman general Diya, for deltagande i ett påstått statskuppsförsök i december 1997. Kritiken gäller också det sätt på vilket rättegången bedrivits mot de åtalade. Mary Robinson konstaterar att en avrättning av de sex skulle strida mot bl.a. åtaganden som Nigeria självt gjort genom anslutning till internationella konventioner.
Militärregimens kränkningar av de mänskliga rättigheterna är också en av anledningarna till de sanktioner som EU vidmakthåller mot Nigeria. De infördes första gången sedan regimen annullerat presidentvalen 1993 och skärptes sedermera efter avrättningarna av Ken Saro-Wiwa m.fl. hösten 1995. Därefter har sanktionerna förlängts och gäller nu t.o.m. den l november 1998. Omvärldens - och Sveriges - kritik mot Nigeria för regimens brott mot de mänskliga rättigheterna är således omfattande, skarp och välkänd.
När det gäller EU:s sanktioner mot Nigeria vill jag också slå fast att jag inte ser några förutsättningar för någon uppmjukning av dessa. Skulle det inträffa att läget i Nigeria drastiskt försämras, t.ex. genom avrättning av de nyligen dödsdömda, måste enligt min mening omvärlden vara beredd att skärpa sanktionerna mot Nigeria. Sverige är fullt berett att medverka till en sådan skärpning. Samtidigt vill jag åter påminna om att alla sådana ytterligare åtgärder mot Nigeria kräver stor internationell uppslutning för att bli effektiva.