Fråga 1997/98:475 av Ronny Olander (s) till kommunikationsministern om flygsäkerhet

Huvudsemestertider närmar sig och med den en ökande trafik i luftrummet, då ökar också kraven på att flyget är ett säkert transportmedel att förflytta sig med. Under 1997 flög 1,7 miljoner svenskar på charterresa. Många drabbades av långa väntetider, när flygplan blev stående i väntan på service. Även en van resenär inom reguljärflyget kan uppleva att det är ofta som plan blir stående på marken, därför att det finns tekniskt fel på flygplanet. Oroande s.k. larmrapporter återfinns bl.a. i massmedierna med rubriker som "Det farliga flyget". Under 1990-talet har flyget krävt 10 181 människoliv runt om i världen. 1997 dog 1 306 människor i 51 flyghaverier. Researrangörerna tar oftast det billigaste flygbolaget och räknar med att "eftersom de är godkända av myndigheterna, så håller alla bolag samma standard" men så är det inte.

Konkurrensen i branschen pressar priserna nedåt och gör att vinstmarginalerna krymper. Detta kan innebära att också gränserna pressas till nackdel för säkerheten. Varierande teknisk utrustning på ländernas flygplatser, utbildning av piloter och markpersonal, skiftande arbetstidslagstiftning m.m. kan utgöra riskfaktorer. Små flygbolag har ofta mindre resurser och får vid stillastående snabbinhyra planresurser. Sverige skulle kunna utgöra en förebild i hur man hanterar nollvision. Internationellt samarbete är viktigt. Min fråga till ministern är:

Avser ministern att ta initiativ till en s.k. nollversion för flygtrafiken, sett ur ett internationellt/nationellt perspektiv?