Svar på fråga 1997/98:276 om kränkning av mänskliga rättigheter i Pakistan

Lena Klevenås har frågat vilka åtgärder den svenska regeringen är beredd att vidta till skydd för de pakistanska kvinnornas mänskliga rättigheter.

I ett frågesvar i riksdagen den 19 december 1997 om de mänskliga rättigheterna i Pakistan redovisade jag hur Sverige agerar i denna fråga, såväl i internationella fora som bilateralt. De allmänna överväganden som där återges är relevanta även vad gäller den nu aktuella frågan av Lena Klevenås.

De mänskliga rättigheterna såsom de definieras i FN-stadgan och gällande konventioner gäller lika för kvinnor och män. Pakistan har också ratificerat FN:s konvention om eliminering av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW).

I Pakistan och i flera andra länder är diskriminering av kvinnor vanlig. Våld mot kvinnor är utbrett och lämnas alltför ofta utan åtgärd. Diskriminering av och våld mot kvinnor är helt oförsvarbart varhelst det förekommer. I många kulturer är kvinnans underordnade ställning djupt rotad. Redan från födseln är flickor diskriminerade; flickor är inte sällan oönskade och barnadödligheten är långt högre bland flickor än bland pojkar. Ojämlikheten mellan könen består oftast under resten av livet. Kvinnans tillgång till utbildning och möjlighet till försörjning är betydligt sämre än för mannen och kvinnans frihet är beskuren. Detta framgår av bl.a. UNDP:s rapport om mänsklig utveckling 1997.

Även om en hel del åstadkommits globalt vad gäller jämställdhet mellan kvinnor och män sedan FN:s första världskonferens i Mexiko om kvinnor, återstår mycket att göra. Vid FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 identifierades ett antal problemområden, varav ett är just våld mot kvinnor. I den vid konferensen antagna handlingsplanen ges exempel på åtgärder som kan förbättra kvinnans situation. Bl.a. förordas att nya lagar stiftas och att åtgärder vidtas för att se till att de lagar som finns verkligen efterlevs och självklarheter, såsom att medlemmar ur säkerhetsstyrkor, polis och andra offentliga organ som utsätter kvinnor för våld bestraffas. Vidare innehåller handlingsplanen rekommendationer angående inrättandet av kvinnojourer, tillgång till rättshjälp jämte rådgivning och rehabilitering av dem som begår våld mot kvinnor.

Sverige medverkar i det internationella arbetet med att följa upp och på olika sätt påverka berörda länder att iaktta handlingsplanens rekommendationer. Dessa ansträngningar får störst effekt om de kan ske på ett konstruktivt sätt och helst i samarbete med regeringsföreträdare, myndigheter och berörda institutioner. Jag vill i detta sammanhang påminna om att Sverige sedan 1991 finansierar deltagande av jurister från Pakistan i Raoul Wallenberg-institutets utbildning om mänskliga rättigheter för att motverka olika former av diskriminering. Via Rädda Barnen bidrar Sverige till insatser i Pakistan som bl.a. syftar till att förbättra situationen för flickor. Vi är beredda att även fortsättningsvis stödja insatser som syftar till att förbättra situationen vad gäller kvinnors och flickors mänskliga rättigheter i Pakistan. Detta kan bl.a. ske genom bidrag via Sida till enskilda organisationer som är verksamma inom detta område. Andra angelägna insatser är utbildning av poliser i syfte att förebygga våld mot kvinnor och att öka möjligheterna till skydd och hjälp för kvinnor som utsatts för våld.

I slutet av 1994 beslutade senaten i det pakistanska parlamentet att tillsätta en kommission som skulle se över diskriminerande lagstiftning mot kvinnor. Kommissionens rapport, som innehåller förslag till förbättrad lagstiftning vad gäller kvinnans rättigheter och ställning i samhället, överlämnades till den pakistanska regeringen under hösten 1997. Därmed finns nu underlag för myndigheterna i Pakistan att genomföra åtgärder som tillvaratar kvinnors berättigade krav på icke-diskriminerande behandling och jag förutser att den pakistanska regeringen tar sig an uppgiften att bl.a. modernisera lagstiftningen.