Hans Hoff har frågat om vilka åtgärder som skolministern avser att vidta för att innovationsanda, kommersialisering av innovationer och entreprenörskap skall bli en naturlig del av undervisningen i skolan.
Jag håller med om att innovationsanda och entreprenörskap är viktiga nycklar som skapar möjligheter att bibehålla och utveckla vårt välfärdssamhälle och att det skall vara en naturlig del av undervisningen i skolans alla stadier. Det moderna arbetslivet ställer allt större krav på såväl entreprenörskap som intraprenörskap. Den höga förändringstakten och behoven av flexibilitet förutsätter medarbetare med kreativ förmåga och ett självständigt förhållningssätt. Därför är frågan om entreprenörskap en fråga om att i skolan etablera ett företagsamt förhållningssätt.
Regeringen gav redan i Utvecklingsplanen 1996/97:112, bl.a. sin syn på vikten av entreprenörskap i utbildningen. Utvecklingen och förändringarna i arbetslivet pekar mot att höga krav kommer att ställas på individens sammantagna kompetens. Då blir det personliga förhållningssättet till lärande och arbetsliv avgörande på ett tydligare sätt än tidigare. Förmågan att lära nytt, initiativkraft och social kompetens blir viktiga beståndsdelar i ett sådant kompetensbegrepp.
Det är också denna utveckling som präglat läroplanernas innehåll både för grundskolan och de frivilliga skolformerna. Jag anser därför att det finns underlag för denna utveckling och förändring i läroplanerna och att det därigenom är och skall vara en naturlig del i skolan och dess utveckling.
Ett av flera bra exempel på hur det företagsamma förhållningssättet kan utvecklas är Sveriges deltagande i ett projekt inom Nordiska Ministerrådet som heter "Entreprenörskap som utbildningsmål för ungdom 1997-2000". I detta projekt är läroplanernas innehåll utgångspunkten för att utveckla det företagsamma förhållningssättet till lärande i skolan och för arbetslivet.
Mellan Utbildnings-, Närings-, Arbetsmarknads- och Finansdepartementet bedrivs ett samarbete inom Skola-Arbetslivsgruppen med syfte att bevaka och vidareutveckla kontakterna inom området skola-arbetsliv. Denna utveckling sker bl.a. genom överläggningar med arbetsmarknadens parter centralt i syfte att generera motsvarande samarbete mellan skolan och arbetsmarknadens parter i branschorganisationerna och på lokalplanet genom t.ex. de programråd som är den konkreta länken mellan skola-arbetsliv i gymnasieskolan.
Grundskolans PRAO kan också medverka till att ge elever en tidig kontakt med verklighet och vardag för både entreprenörer och intraprenörer. Denna erfarenhet kan vidareutvecklas när eleven senare återvänder till en arbetsplats för APU som gymnasieelev.
Försöksverksamheten med en ny modern lärlingsutbildning är också ett konkret exempel på hur ungdomar under sin skoltid kan få inblick i entreprenörskap på ett naturligt sätt som ett led i sin utbildning.
Sammantaget innebär detta att skolan, arbetslivet, lärarna och eleverna med hjälp av läroplanernas målbeskrivningar och riktlinjer och olika förmer för samarbete kan utveckla det förhållningssätt som Hans Hoff efterlyser i sin fråga.
Skolans styrmedel och dess samarbetsformer med arbetslivet bör enligt min uppfattning även fortsättningsvis utformas på ett sätt som utvecklar ett företagsamt förhållningssätt, innovationsanda och entreprenörskap.