Beatrice Ask har frågat mig vilka åtgärder regeringen anser nödvändiga för att komma till rätta med skolket och den höga frånvaron i gymnasieskolorna.
Med den nu gällande ansvarsfördelningen för skolan följer att skolhuvudmännen svarar för att genomföra verksamheten så att de nationella målen för utbildningen uppnås. Alltför hög frånvaro och de kostnader den för med sig kan alltså mötas av åtgärder dels lokalt på skolor och av kommuner dels med nationell reglering. I det gamla styrsystemet, som återspeglades i läroplanen Lgy70, fanns fler nationella föreskrifter. Bl.a. fanns fram till utgången av juni 1996 en föreskrift i gymnasieförordningen att en elevs sammanlagda frånvaro under sista terminen i gymnasieskolan skulle framgå av avgångsbetyget. En sådan regel kunde fylla en funktion i en utbildning som var tidsstyrd, dvs. där undervisningstid liksom deltagande i undervisning var ett viktigt kriterium på kvalitet.
I dagens situation, när utbildningens mål och resultat står i fokus, är det andra insatser som krävs för att komma till rätta med de brister som konstateras. Om elever är frånvarande från undervisning som ingår i deras studieplan är det givetvis ett resursslöseri och ett misslyckande. Utgångspunkten för hur arbetet lokalt skall läggas upp, dvs. arbetsformerna och undervisningens innehåll måste vara eleverna. För att nå framgång i studier krävs att eleverna är motiverade. En elevs studier skall utformas i ett samspel mellan elev och skola. Det är en bärande princip i hela gymnasiereformen. Målen och kraven i varje kurs skall uppnås, men vägen för att nå målen kan variera mellan program och individer. Det innebär bl.a. att kärnämneskurserna skall organiseras och genomföras på olika sätt i olika program. Även om många skolor lyckas genomföra detta, så finns det också exempel på att det är organisationens snarare än elevernas behov som är utgångspunkt för planering av studierna. Det är givetvis ett allvarligt symtom på att vare sig den studerandes eller skolans resurser används på rätt sätt. Det är också ett tecken på att huvudmannens och den enskilda skolans kvalitetssäkring behöver bli bättre.
I gymnasieförordningen finns bestämmelser om prövning. De ger både elever i gymnasieskolan och personer som inte är elever i gymnasieskolan möjlighet att gå igenom prövning och därigenom få betyg i de nationella programmens kurser, utan att det krävs att man deltar i undervisning i kurserna. Bestämmelserna om prövning visar att det är kunskaper enligt kursplaner och betygskriterier som skall bedömas som resultat, inte undervisningstid.
Men jag delar Beatrices Asks syn att det är ett resursslöseri om elever inte deltar i den undervisning i kurserna som skolorna organiserar. Läroplanen och de nationella målen för kurserna visar tydligt att det är få som kan nå den kompetens som avses utan att delta i skolans undervisning och lärarledda aktiviteter.
Gymnasieskolans utbildning måste vara attraktiv för eleverna så att de känner sig motiverade och engagerade att delta i undervisningen. En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet har nyligen i en departementsskrivelse (Ds 1997:78) gett förslag till hur gymnasieskolan bör utvecklas. Jag avser att återkomma i frågan dels till riksdagen och dels i uppdrag till Skolverket.