Carina Hägg har frågat mig om jag vidtagit åtgärder för att klarlägga att hjälpmedelsbegreppet även omfattar sexuella hjälpmedel.
Sjukvårdshuvudmännen har enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvar att tillhandahålla och finansiera hjälpmedel för den dagliga livsföringen samt hjälpmedel för vård och behandling. Det är inte möjligt att i detalj definiera och avgränsa olika hjälpmedelsgrupper. Av naturliga skäl är gränserna mellan dem i många fall flytande. Det finns inte någon i lag eller förordning fastställd förteckning över vilka produkter som skall räknas som hjälpmedel eller någon statlig myndighet som godkänner vad som är hjälpmedel.
Handikappinstitutet provar, bedömer och informerar om hjälpmedel som upphandlas centralt för landstingens och kommunernas behov. Provade produkter, som motsvarar ställda krav, förs upp på Handikappinstitutets Förteckning över bra hjälpmedel. Sjukvårdshuvudmännen beslutar själva vilka hjälpmedel som skall tillhandahållas och gör ofta upp en egen hjälpmedelsförteckning som helt eller delvis överensstämmer med Handikappinstitutets förteckning. Att ett hjälpmedel saknas på huvudmannens lokala förteckning hindrar inte att det kan köpas in och förskrivas vid sådana behov som inte kan tillgodoses med urvalet på förteckningen.
Sedan något år tillbaka gäller i flera landsting och kommuner att s.k. enkla hjälpmedel får anskaffas och bekostas av brukaren själv. Ofta gäller det hjälpmedel som kan användas för t.ex. hemmets skötsel, matlagning, personlig hygien, av- och påklädning samt hjälpmedel för att skriva, läsa eller förstora text.
Det finns i och för sig inget som hindrar att s.k. sexualhjälpmedel tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen. Efter vad jag erfarit förekommer det dock sällan. Enligt många är det emellertid ett större problem att det saknas information och rådgivning om lämpliga hjälpmedel samt att det är svårt att få tag på de hjälpmedel man behöver. För närvarande tycks postorderföretag och porrbutiker vara de enda distributionskanaler som är tillgängliga. Det finns också brister inom hälso- och sjukvården när det gäller att ge råd och information om hur skador och sjukdomar kan påverka sexuallivet och vad som kan göras för att underlätta situationen för den funktionshindrade och den eventuella partnern. Undantag förekommer naturligtvis, t.ex. på några rehabiliteringskliniker runt om i landet, vilka även har utställningar med sexualhjälpmedel.
Min uppfattning är att sexualhjälpmedel i och för sig väl kan rymmas inom hjälpmedelsbegreppet. Det är också viktigt med ökade kunskaper och en mer öppen och positiv attityd inom hälso- och sjukvården till frågor som hör ihop med sexualitet och funktionshinder, så att personer med funktionshinder på ett naturligt sätt erbjuds information och rådgivning.