Svar på fråga 1997/98:1006 om kostnader för flyktingar

den 26 augusti

Sten Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta i syfte att låta staten stå för kommunernas flyktingkostnader fullt ut.

Kommunernas kostnader för flyktingmottagandet har följts upp under hela 1990-talet, och regeringen har noga följt utvecklingen. 1990-talet har präglats av ekonomiska konjunkturväxlingar samtidigt som omfattningen av flyktingmottagandet har varierat väsentligt. I syfte att anpassa den statliga ersättningen till rådande förutsättningar kompletterades ordinarie statsbidrag med ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar som togs emot under lågkonjunkturen 1991. Statsbidraget kompletterades vidare med ett extra stimulansbidrag till de kommuner som väsentligt ökade sitt mottagande när det stora antalet flyktingar från f.d. Jugoslavien sökte sig till Sverige.

Uppföljningar har visat att kommunerna i stort sett fått kostnadstäckning för kostnader under de första tre och halvt åren för de flyktingar man tog emot under år 1991. För år 1992 uppskattades ett underskott på ca 14 % och för år 1993 ett underskott på ca 7 %. För flyktingar mottagna år 1994 uppskattades ett överskott på ca 9 %. Genomgående i kostnadsuppföljningarna har variationer i kostnadstäckning mellan kommunerna påvisats. Det innebär naturligtvis att vissa kommuner ligger under och andra över genomsnittssiffran.

Det är riktigt att många av de flyktingar som tagits emot under senare år står utanför arbetsmarknaden och genererar socialbidragskostnader för kommunerna även efter de tre och ett halvt år som den statliga schablonersättningen skall täcka. Det är särskilt storstadskommunerna och andra kommuner som haft ett stort mottagande av flyktingar med låg utbildning som har fått kännas vid höga socialbidragskostnader. Mot denna bakgrund har regeringen under åren 1996 och 1997 kompletterat ordinarie statsbidrag med sammanlagt 400 miljoner kronor till ett tjugotal kommuner som haft ett stort flyktingmottagande. Ytterligare 250 miljoner har utbetalats under år 1998 till tjugo kommuner som tagit emot en stor andel flyktingar under åren 1991-1995. För flyktingar som är över 60 år när de tas emot eller till följd av funktionshinder inte bedöms kunna stå till arbetsmarknadens förfogande får kommunerna ersättning för faktiska kostnader för socialbidrag.

Av betydelse för kommuner som t.ex. Malmö är också det resurstillskott man får genom skatteutjämningssystemet till följd av att man har ett stort antal utomnordiska medborgare. En översyn av skatteutjämningssystemet pågår för närvarande. I direktiven (dir. 1995:118) till Utjämningsutredningen framgår att utredningen särskilt skall titta på kostnadsfördelningen mellan kommunerna.

Vidare skall eventuella behov av att förändra principerna för socialtjänstens finansiering analyseras i den pågående översynen av vissa frågor rörande socialtjänstlagen (1980:620).

Vad som i första hand påverkar kommunernas kostnader för flyktingar är i vilken utsträckning flyktingar får arbete eller på annat sätt klarar sin försörjning utan socialbidrag. Den förbättring som nu skett på arbetsmarknaden har haft positiva effekter även för flyktingar. För utomnordiska medborgare har arbetslösheten minskat från 33 % år 1997 till 28 % år 1998. Det viktigaste regeringen även fortsättningsvis kan göra för att minska kommunernas kostnader för flyktingar, är att föra en politik som gör att arbetsmarknadssituationen förbättras.