Den svenska regeringen har som mål att göra EU till en s.k. sysselsättningsunion. Genom en samordning av EU-ländernas strategier för att minska arbetslösheten skulle olika nationella åtgärders effektivitet kunna jämföras med varandra och arbetslösheten bättre kunna bekämpas, har regeringen hävdat. Regeringen bryter dock återkommande mot de rekommendationer den själv varit med och beslutat om. Den här gången är det rekommendationen att sänka beskattningen av arbete, för att skapa förutsättningar för fler jobb, som regeringen vägrar efterkomma.
"Inget land följer till punkt och pricka till den sista bisatsen i sådana här dokument", är finansminister Erik Åsbrinks kommentar. Men om Sverige vägrar följa det som av inrikespolitiska skäl inte passar, varför skall andra länder följa de delar av rekommendationerna som socialdemokraterna velat ha med? Vad är poängen med samordning i ord, men inte i handling?
Regeringen pekar genom sitt agerande på svagheterna i hela tanken med den s.k. sysselsättningsunionen. Inte mycket är heligt för en regering som skriver under en sak och gör en annan. Sysselsättningsunionen är till för att regeringen skall kunna visa skenbar handlingskraft, inte för att skapa förutsättningar för ökad sysselsättning. Det är dock inte EU som skall lastas för regeringens jobb-bluff. Ansvaret bär regeringen själv.
Vad avser regeringen göra för att inte bryta mot EU:s rekommendationer vad avser åtgärder för att öka sysselsättningen?